Björn

Johan Norberg presenterar en undersökning från Brookings som visar att en överväldigande majoritet (77%)av Irakierna svarar ja på frågan:

"Thinking about any hardships you might have suffered since the U.S.-Britain invasion, do you personally think that ousting Saddam Hussein was worth it?"

För sakens skull antar vi att undersökningen stämmer, jag är inte det minsta insatt i vilka Brookings är och kan inte bedöma någon eventuell trovärdighet. Men det är inte heller det som är det intressanta för mig just här. Jag är nyfiken på varför Johan Norberg presenterar resultatet. Det är svårt att se på det på något annat sätt än att Norberg försöker rättfärdiga kriget. Hur kan man som neoliberal göra detta?

Om det nu är ett försök från Norbergs sida att rättfärdiga kriget, sker det alltså på grundval av att en majoritet av folket anser att det var värt det. Det låter knappast liberalt. Å andra sidan har jag aldrig fått något tillfredsställande svar från någon liberal på frågan om hur man kan försvara aktioner som går ut på att offra en (en i många fall inte särskilt liten) minoritet för att skydda/rädda en majoritet och samtidigt försvara individens suveränitet.

Är det korrekt att dra slutsatsen att nyliberaler i det här fallet helt enkelt skippar principerna, då det faktiskt är så att inga principer kan vara gilitga hela tiden överallt? Om det är så undrar jag:

1. Var man kan dra gränsen för var, när och hur ens uttalade politiska principer skall tillämpas och när dessa skall överges för andra principer?
2. Hur länge kan man fortsätta att identifiera sig med en ideologi eller politisk idé utan att omfatta dess centrala värderingar i konkreta situationer?
3. Är alla försvarare av en viss ideologi utsatta för dilemmat att man kommer till en punkt där "ändamålen helgar medlen" och man tvingas bryta sina principer för att försvara dem (vilket i givetvis blir helt absurdt)?

Ärkekonservativa Folkpartiet doin the omoraliskt skolpolitiksförslag.
 
Jan "dom kallar mig Stridspitten" Björklund och andra (?) vill införa betyg och nationella prov från och med 3:e klass. Det har även höjts röster för att införa ordning i skolan igen, medelst betyg i uppförande.

Ibrahim Baylan hade i en tv-debatt en synnerligen vettig invändning. Han frågade sig hur man förklarar för en nioåring att "det är dina kunskaper jag betygsätter, inte dig som person". Jaha, sa Niklas och gick ut och spelade bandy. Det är ju bara mina kunskaper som gör att jag har massa röda streck i matteboken, det har inget med mig att göra...

Men, säger Jan Björklund, det är de svagaste eleverna som förlorar på sossarnas skolpolitik. Detta bekräftas av det lysande argumentet att "det är lättare att lära sig att hoppa höjd om det finns en ribba". Kidsen blir mer motiverade att hoppa över bäcken om det simmar en hungrig krokodil i den....

Alltså, det är lättare för eleverna att lära sig om dom har chansen att bli sågade redan i unga år. Jag minns när vi hoppade höjdhopp på gympan. Ribban var gjord av massivt järn. Kul för mig som allt som oftast klarade. Mindre roligt för de andra nioåringar som rev och fick en ribba av järn i ryggen när dom landade.

Ett betyg i uppförande låter ju också härligt. Vem ska bestämma vilket uppförande som skall premieras, kan det skifta från skola till skola, eller skall vi få en statligt bestämd uppförandekod? Det låter ju verkligen liberalt. Om dessutom SÄPO ska in i skolan och spionera kan det bli verkligt kul att arbeta som lärare i framtiden.



Jag kan ge mig fan på att vår kära medelklass kommer att gå på folkpartiets idiotier, muttrandes något om "dagens ungdom", lagom till valet i höst.

Läser om en artikel av amerikanen Francis Fukuyama, ni vet han som tror att historien är slut, angående kvinnor i den internationella politiken. Han menar att om man inlemmar även kvinnor på viktiga poster inom internationell politik och nationell utrikespolitik så kommer politiken att feminiseras och pacificeras.

Det låter ju trevligt med en fredligare värld. Men, nej, så trevligt är inte hans resonemang. Eftersom han har en syn på könsrollerna som statiska så blir den logiska följden av resonemanget att han ser kvinnornas intåg i världspolitiken som något farligt, eftersom det förmodligen bara är i väst som kvinnor har möjligheten att ta sig fram till sådana positioner.

Det innebär att andra delar av världen, där män kommer att sitta vid makten kommer att fortsätta med sin maktpolitik medan våra mjuka, feminiserade västerländska stater kommer att få svårt att försvara sig...

Slutsatser att dra är :
1. Kvinna, bliv vid din läst! Det är för den västerländska civilisationens bästa.
2. Francis Fukuyama har aldrig hört talas om M. Thatcher.

I ett tidigare inlägg skrev jag om hur ojämlikheten i sig skapar konflikter och att man således borde eftersträva ökad jämlikhet om man vill ha ett samhälle med färre konflikter. Det kapitalistiska systemet fungerar inte när det gäller att fördela resurser.

Det man brukar få kastat på sig när man hävdar ovanstående är att man bör komma med någon sorts alternativ till den rådande ordningen, det system vi har för handen. Logiken blir att man inte är tillåten att kritisera något man anser dåligt eftersom man inte kan komma med något bättre, vilket givetvis är enormt fånigt i sig.

Dock ligger det något i detta påpekande, för man bör givetvis presentera en alternativ lösning på något man anser fel och dåligt om man skall förbättra läget. Men om man presenterar en sådan angående det ekonomiska systemet så kommer förespråkare för kapitalismen garanterat hävda att förslaget är utopistiskt och alldeles för konstruerat.  

Vad kapitalismförespråkarna inte vill förstå i det här fallet är att inte särskilt många som presenterar, eller stödjer, alternativ till dagens ekonomiska system är bokstavstrogna fundamentalister (även om det givetvis finns sådana också). Alternativen är teorier och ideér om hur man skulle kunna göra, hur det skulle kunna se ut. Det är helt enkelt idéer och tankar att inspireras av i sin strävan efter ett nytt, mer rättvist, ekonomiskt system.

Ändå verkar många av kapitalismens förespråkare verkar avkräva kapitalismens kritiker ett fullständigt recept för en alternativ ekonomisk ordning i tron att den ska kunna sättas i verket nästa tisdag efter lunch. Den globala freds och rättviserörelsen fungerar inte så. Om man skall tala om senmodernism eller postmodernism vet jag inte, men den modernitetens rationalism som existerade i början av 1900-talet är inte längre en central del i "revolutionärernas" tankemönster. Istället präglas dagens rörelse efter ny ekonomisk världsordninge av en enorm mångfald, en rörelse av rörelser som någon benämnde det.

Kapitalismens apologeter kan fortsätta avkräva "bättre lösningar än vad vi har idag", men dom kommer förmodligen inte få det, och får dom det så kommer dom att avfärda alternativen enligt ovan.

Var jag vill komma är hit; Den alternativa ekonomiska ordningen är inget som kommer att komma på en dag, på ett par år eller ens på tiotals år. Om det ens kommer att ske en förändring. Men, om förändringen inträffar, kommer man i framtiden titta tillbaka på historien och inse att vi under ett, eller ett par, århundradens tid förändrat de ekonomiska förhållandena utan att varken kapitalismens förespråkare eller kapitalismens kritiker egentligen märkt av det.

Minervas uggla lyfter inte förrän skymningen faller.

Visst vore det skönt att slippa betala skatt? Alla vill väl välja själva och slippa statens tvångsmakt?

Häromdagen ringde för åttahundrade gången en försäljare från ett elbolag och erbjöd bolagets tjänster, vilket givetvis är de billigaste på marknaden. Jag erkände kvickt at jag faktiskt inte visste exakt vad jag betalade för min el och att jag säkert kunde spara pengar med detta nya alternativ. Här uppstod för mig ett dilemma som jag något tillspetsat skall förklara nedan, för att, till syvende och sidst, försöka att helt överraskande komma till någon slags poäng.

I takt med avregleringar och nyliberalismens framtåg ökar valmöjligheterna på alla möjliga områden. Elmarknaden är ett. För att komma tillbaks till inledningen; jag hade givetvis kunnat acceptera detta nya förslag från elbolaget och sänkt min kostnad, men likt förbannat hade det inom en snar framtid ringt ett annat bolag och hävdat att dom var billigast.

Då är alltså frågan, hur mycket tid orkar man lägga på att sondera terrängen på elmarknaden för att ständigt ha lägsta priset? Hur mycket tid orkar man lägga på att undersöka alla andra marknader, telemarknad, utbildning (om den inte redan är här så kommer den, tro mig), vårdmarknad, pensionsfonder etc etc. 

Hur mycket tid är det värt att lägga innan priset för valfriheten är för dyrt? Lägg där till att du kanske har ett jobb eller ett par snoriga ungar att bry dig om.

Frihet från staten skulle innebära att du slapp betala särskilt mycket i skatt vilket gör att du själv får förfoga över en mycket större andel av dina inkomster, du får valfrihet genom massvis med privata alternativ, du slipper betala för massa andra människor som inte betalt in ens hälften av de pengar du själv pumpat in i staten. Du får mer frihet helt enkelt.

Men, du skall också vara medveten om att du ska fixa all den här valfriheten själv. Ingen kommer att hjälpa dig när du inte hunnit med att sätta dig in i elmarknaden eftersom du fick ta din sjuke arbetskamrats pass, ingen kommer att hjälpa dig när det visade sig att skolan du satte dina barn i gick i konkurs efter 3 terminer. Ingen kommer att skydda dig när du blivit blåst av en kvacksalvare till doktor och inte har råd att betala medicinen som du egentligen inte behövde. Allt detta är du helt fri att fixa ihop själv.

Friheten från staten har ett pris. Frågan är om man är beredd att betala?

Jag är det inte. Detta eftersom man i ett totalt averglerat, nyliberalt samhälle kommer att lägga så mycket tid på att sätta sig in i allt som man behöver för sin välfärd att man inte har tid för något annat än sig själv. Det skapar ett individualiserat ego-samhälle och det är jag inte intresserad av. Jag vill att vi ska fixa det här tillsammans, du och jag.

Nyliberaler brukar tala om kapitalismens betydelse för utveckling, välstånd och välfärd. Varför dessa förespråkar en ohejdad laissez-faire kapitalism av 1800-talsmodell. Nyliberalerna har rätt, kapitalismen är förmodligen det, historiskt sett, absolut framgångsrikaste systemet för att skapa materiell och ekonomisk utveckling.

Vad man i allmänhet missar i sina resonemang är hur denna ekonomiska och materiella utveckling kommer gemene man tillgodo. När man läser nyliberaler (Johan Norbergs bok Till värdskapitalismens försvar är ett exempel) är det lätt att tro att kapitalismen i sig genererar allmän välfärd. Man pekar på den s.k. "tricke-down-effekten" som går ut på att ökat välstånd i en socialgrupp också sipprar ner och kommer övriga befolkningen tillgodo. En förklaring som knappast ger hela bilden.

Kapitalismen i sig innehåller inga som helst fördelningspolitiska aspekter. Fördelningen av kapitalismens rikedomar är något som tvingats fram av folket i kamp mot kapitalismens elit, den ekonomiska överklassen.

Idag är kapitalismen på frammarsch, starkare än under hela 1900-talet. Man har gjort sig mer eller mindre fri från det ok av förpliktelser som nationalstaten krävde i form av omfördelningspolitiska effekter som genom folklig resning avtvingats överklassen. Detta har i ekonomiskt hänseende inneburit att de rika är rikare än någonsin, men också att de fattiga faktiskt blivit rikare (även om antalet fattiga ökar i absoluta tal, till följd av jordens befolkningsökning). Dock ökar de rikas inkomster mångdubbelt mer än vad de fattigas gör. Inkomskillnaderna (både mellan länder och människor) ökar alltså.

Procentuellt sett är det alltså mindre och mindre av tillgångarna som tillfaller de arbetande människorna, även om de i absoluta tal alltså blir rikare.

Om man tittar på dagens konfliktmönster och hur dessa ser ut i relation till fattigdom så är det inte så att man bara kan se till graden av absolut fattigdom som konfliktskapare. Det är inte en fråga om jämförelse mellan vad människor har och vad som skulle vilja ha, utan vad de anser sig ha rätt till att få. Det handlar alltså om hur människor uppfattar sin situation i förhållande till andras. Vidare utvecklar människor relativt hög känsla av utanförskap och orättvisa oberoende av social status och klasstillhörighet.

Detta innebär alltså att inkomstskillnaderna/klassklyftorna är konfliktskapande i sig. Det spelar alltså ingen roll hur rika de fattigaste blir om de rika blir ännu rikare, det är i skillnaderna som konflikterna uppstår.

I den mån man i framtiden och idag vill eftersträva ett samhälle eller en värld med mindre konflikter bör man alltså ta striden för ett mer jämlikt samhälle.

Som den reflekterande och påpassligt aktive medborgare jag är ser jag givetvis till att vara ajour med de senaste världshändelserna. Danska (och nu även ett antal europeiska) tidningar har publicerat karikatyrer av profeten Muhammed. Min uppgift är således att genast släppa allt annat jag har att göra i mitt viktiga liv och ge mig i kast med att förklara hur allting ligger till med detta, de senaste dagarnas stora samtalsämne.

Tanken som bubblar upp hos mig är denna; hur ska vi ställa frågan till de protesterande muslimerna gällande deras inställning till vår religion/kultur?

Jag tycker nog att vi bör avstå från att publicera bilder som kränker muslimer, inte för att vi känner oss hotade utan för att låta bli att kränka andra människor helt enkelt.

Frågan är nu om den muslimska världen är beredd att inta en liknande ställning angående västerländsk kulturell eller religiös verksamhet?

För, vad jag vill komma till är detta; skall man i kulturrelativismens namn acceptera att en kultur inte accepterar vår kultur?

Här antar jag alltså att den muslimska världen idag är mindre tolerant mot "oss" än vi är mot "dom". (Även om det rent historiskt finns tämligen klara belägg för att det inte alltid har varit så.) Detta kan ju dock vara fel, men magkänslan säger mig att muslimer är friare att utöva sin kultur/religion här i väst än vad vi är i muslimska länder.

Protester mot detta antagande mottages tacksamt (gärna i sällskap av ett svar på frågan ovan)!