Björn

Det postindustriella samhället. Smaka på det. Vi har under 1900-talet långamt tagit oss igenom industrialismen och äntrat kunskapssamhället.  Åtminstone är det väldigt lätt att tro det.

Ge oss ett val påpekar att antalet industriarbetare ökar för var dag och att andelen industriarbetare är lika stor nu som för tio år sedan. Globalt sett. Nå, det är väl helt enkelt så att våra industrier i väst flyttats till låglöneländer. Här hemma i Sverige lever vi väl kunskapssamhällets glada dagar?

Njae, kan vi säga. Undersökningar visar att det under 80-talen skedde en ökning av enahanda arbeten och löpande band. Andelen anställda i Sverige med enformiga arbeten låg konstant mellan 1968-1991. Har en veritabel kunskapsexplosion ägt rum här de senaste femton åren?

Det verkar inte så. 77% av de arbetande kvinnorna i Sverige har läst vidare efter grundskolan, men bara 49% anser att deras jobb kräver vidareutbildning. Motsvarande siffor för män är 73% resp. 55%. Trots att fler människor använder sig av datorer och bildskämar än för några år sedan så ökade, mellan åren 1993-1999 andelen arbetare som utför samma arbetsmoment flera gånger per timme mer än halva arbetsdagen.


Källa: Mikael Nyberg - Kapitalet.se (2001)

Intressanta inlägg om: politik, industrialism, ekonomi, arbete, kunskapsamhället

Varför blir kvinnor urologer och män gynekologer?

På tal om yrken och kön. Tror jag har kommit på vilket yrke som är det mest könshomogena av alla. Gissa vilket!

Uppdatering 29/9: Jag tänkte på pizzabagare. Jag har aldrig sett en kvinnlig pizzabagare i hela mitt liv.

Angående gårdagens postning kom jag att tänka lite mer på vilka det är som drabbas mest av ett införande av betyg i uppförande. Vi får anta att betygskriterierna är konskventa i landet som helhet.

Jag är helt övertygad om att detta kommer att drabba pojkar i stor utsträckning. Vilka är det som åker ut i korridoren lektione efter lektion och vilka är det som sitter tysta som ljus och lyssnar snällt? Det går en tydlig linje mellan könen här.

Vi har ett samhälle som uppmuntrar pojkar att ta stor plats och mycket tid. Vi har ett samhälle som uppmuntrar flickor att vara snäll, tysta och lydiga. Helt plötsligt kommer en av grupperna att börja straffas betygsmässigt för ett beteende som de lärt sig och uppmuntrats till sedan barnsben.

Pojkarna kommer att drabbas. Framförallt pojkarna i underklassen. Det är den enda rimliga slutsatsen. För det går givetvis inte att ha olika kriterier för pojkar och flickors betyg i uppförande. Det skulle ju vara att ge upp allt vad kamp för jämställdhet innebär. Fast det är klart, med livmoderfeministerna i Kd är väl inget omöjligt.

Intressanta inlägg om:skola, skolan, politik, kristdemokraterna, betyg, jämställdhet

Den borgerligea alliansens skolpolitik kommer med all sannolikhet att präglas av folkpartiets skolpolitik alá engelskt 50-tal. Detta innebär troligtvis att vi lärare kommer att få ge kidsen betyg i uppförande. Det allra mest anmärkningsvärda är givetvis att det är ett parti som kallar sig liberaler som kommer med förslaget.


Den uppförandekod som finns idag i skolan uttrycks inte mer explicit än att elever skall uppföra i enlighet med de demokratiska värderingar som vårt samhälle bygger på. Detta mål finns alltså redan i läroplanerna. Vad alliansen vill göra är alltså att sätta betyg på hur eleven når upp till dessa demokratiska ideal.

Eller siktar de borgerliga på att utveckla uppförandekoden? Det är ju fullt tänkbart med tanke på att det med all rimlighet måste finnas klara direktiv för lärare hur de skall gradera elevernas uppförande, och vips, så har vi en statligt reglerad uppförandekod för att disciplinera eleverna. Hur detaljerad kan en sådan uppförandekod bli? Det luktar illa...

Vilka kommer uppförandebetyget gynna? Barnen med alkisföräldrar i Biskopsgården eller Lidingösprättarna? Inte särskilt svårt att gissa.

Intressanta inlägg om: skolan, alliansen, skola, betyg, demokrati, uppförandekod

Fjärde delen (läs även del 1, 2 och 3) blir en analys av oljelagen utifrån Abrahamssons modell.

Det vore troligtvis alltför långrandigt (och ointressant?) att dra hela analysen av oljelagen här. Därför väljer Hjalmar och jag att kort sammanfatta vad vi kommit fram till i vår analys. För den som verkligen brinner av en pervers lust att verkligen vilja läsa hela analysen så finns den givetvis tillgänglig. Tilläggas bör ju också att analysen givetvis inte är fri från våra personliga premisser och våra bedömningar är givetvis behäftade med ett inte obetydligt mått av subjektivitet.

Den första grundbulten i Abrahamssons teorimodell, motsägelsefulla omständigheter, uppfylls klart och tydligt i vårt undersökta material. Staten handhar oljeaffärerna för att det upplevs som att marknadskrafterna inte kan säkerställa de kort och långsikta säkerhetsintressena hos viktiga samhällsgrupperingar.

En titt på oljelagstexten ger indikationer som visar på att det både funnits och kommer att finnas öppningar för att ta till vara de sammanfallande intressena. Att det endast rör sig om indikationer har att göra med att vi kan fastslå att det är öppningar för och inte fastslagande av olika elitgruppers samverkan som görs i lagtexten. Eftersom det inte är något fastslagande om och hur elitgrupper ska komma att samverka måste vi ställa oss tveksamma till at denna grundbult uppfylls.

Av vår undersökning kan vi dra slutsatsen att det finns öppningar för vertikal interaktion mellan eliter och det civila samhället. Det bör dock påpekas att representanter för det civila samhället inte sitter i några beslutspositioner utan endast spelar granskande och debatterande roller. Abrahamssons teori anger inget exakt mått för hur stark den vertikala interaktionen ska vara. Men även om den vertikala interaktionen kan sägas ha brister finns det ändå incitament till vertikal interaktion.

Om det föreligger ett gyllene tillfälle eller ej, är således svårt att svara på. Abrahamssons modell kan vara väl trubbig för att dra en sådan slutsats, dessutom ger ju vårt lilla exempel inte en fullskalig bild av situationen för landet. Dock kan vi konstatera att lagtexten uttrycker en strävan efter att faktiskt skapa sociala förändringar. Kanske kan vi drista oss till att säga att det finns en möjlighet till ett gyllene tillfälle. Huruvida detta blir verklighet beror i sådana fall på om statens administration kan förbättras och sist, men verkligen inte minst, på styrkan i det civila samhället.

Intressanta inlägg om: ekonomi, politik, sao tome & principe, tredje världen, strukturell utveckling, hans abrahamsson

I torsdags hamnade jag på Statsvetenspliga institutionens "Valanalys 2006" vid Göteborgs universitet. En rad av instiutionens dignitärer, med statistikgurun Sören Holmberg i spetsen, gav sina synpunkter på valet.

En pikant liten detalj som fångade mitt intresse hämtades från kommunalvalet i Karlshamn. Karlshamn är tradionellt ett starkt fäste för KP (eller KPML(r)) som de hette tills för något år sedan). Partiet var så sent som i början av tjugohundratalet kommunens tredje största parti efter Socialdemokraterna och Moderaterna.

Förra valet gick KP tillbaka något och i i år tappade partiet från en notering på över 10% till 5%. Till saken, precis så mycket som kommunisterna tappade gick Sverigedemokraterna upp. Det verkar alltså som om kommunistiska väljare i stor utsträckning gått och röstat på Sverigedemokraterna. Varför?

Är det någon lokal eventualitet i valkampanjen som påverkat? Eller är det så att det rent ideologiskt går att hoppa från KP till SD utan att ha ändrat sig alltför mycket i sina åsikter? Det känns ytterst konstigt. KP har, mig veterligen, uttryckt att de vill göra Sverige till en frizon för flyktingar. Dock har partiet alltid starkt protesterat mot arbetskraftsinvandringen. Är det dessa protester som dragit till sig potentiella SD-röstare genom åren?

Intressanta inlägg om: kommunism, kpmlr, kp, sverigedemokraterna, val2006, karlshamn

F! hade en valaffisch som gjorde gällande att de ville ha 100% lön, 50% makt och 0% kvinnovåld. Bra så långt. Detta är något som alla (utom möjligtvis vissa extremister) ställer upp på.

Problemet för F!´s del är att de inte kommer att kunna gå särskilt mycket längre. Om de vill saluföra sig som ett feministiskt parti över ideologi- och blockgränser så är det ungefär ovanstående slogan som kan vara gemensam för samtliga anhängare. Sedan kommer åsiktskillnader att uppstå.

Gudrun Schyman (f.ö. min favoritpolitiker) kan tala allt hon vill om att blocksystemet är så förlegat och gammalmodigt. Det må vara sant, men det spelar ingen roll. Kvinnor till höger kommer inte att ha samma syn på många frågor som kvinnor till vänster.

Det borde nästan räcka med en handuppräckning för att inse den ideologiska splittringen hos kvinnorna i frågor om t.ex. arbetslöshet, privatisering eller barnomsorg och vårdnadsbidrag. Som bekant blev det ju också en vänstergloria kring F!, inte mig emot, som troligtvis skrämde bort många väljare som i klassisk mening befinner sig till höger och partiet fick inte mer än 0,68% av rösterna.

F! kommer tyvärr, om jag får rätt,  aldrig bli speciellt mycket större än så här på riksnivå. Det Schyman och company borde göra framgent är att satsa hårdare på kommunalvalen, det är i kommunerna som förutsättningarna bestäms för många kvinnodominerade yrken. Där har F! mycket att uträtta med sin politik och många röster att vinna.

Intressanta inlägg om: feminism, feminstiskt initativ, gudrun schyman, val2006, politik

Fortsätter pina er med min och Hjalmars framställning om exempel på strukturell förändring i tredje världen. Vi har sett att det finns ett behov av strukturell förändring, och frågan är när och hur denna strukturella förändring kan uppstå.

Fredsforskaren Hans Abrahamsson beskriver i sin bok ”Det gyllene tillfället” en analytisk modell om just ”det gyllene tillfället”. Abrahamsson menar att hans analytiska modell om det gyllene tillfället är tänkt att hjälpa till att bedöma när, och under vilka omständigheter, möjligheterna till strukturella förändringar uppstår.

Modellen består av tre grundbultar som Abrahamsson valt att kalla, motsägelsefulla omständigheter, sammanfallande intressen och vertikal interaktion.

Motsägelsefulla omständigheter innebär att sättet som produktionen organiseras på har skapat motsättningar som hotar betydande samhällsgruppers långsiktiga intressen.

Erfarenheterna, menar Abrahamsson, visar att det inte är motsättningarna i sig, utan upplevelsen av dem som är avgörande för de förändringsprocesser som inleds. Avgörande är huruvida olika samhällsaktörer upplever motsättningarna och hur dessa påverkar deras kort- och långsiktiga säkerhetsintressen samt hur de ser på marknadens möjligheter att komma tillrätta med motsättningarna.

De sorters motsättningar som hotar väsentliga säkerhetsintressen och är så starka att de inte kan hanteras av marknadskrafterna kallar Abrahamsson således för motsägelsefulla omständigheter. Dessa omständigheter uppstår då beslutsfattarna saknar förmåga att komma tillrätta med orsakerna till dem. Det är upplevelserna av dessa motsättningar som skapar det politiska utrymmet för förändring.

Ytterligare ett villkor för ett strukturellt tillfälle till förändring är att det existerar sammanfallande intressen mellan olika samhällsgrupper att komma tillrätta med ett problem. Detta utgör den andra grundbulten i Abrahamssons teoretiska modell. Kraften i den politiska förändringsprocessen påverkas av om olika elitgrupper har sammanfallande intressen. Dessa sammanfallande intressen har dock olika skäl och är oftast temporära.

Angående eliternas intressen till strukturell förändring fokuserar Abrahamsson på eliternas långsiktiga säkerhetsintressen, alltså intressen som olika elitgrupperingar har för att deras verksamhetsinriktning skall förbli hållbar och att de själva skall överleva som social grupp. Det är alltså inte enskilda personers kortsiktiga vinstintresse som avses.

De kort- och långsiktiga säkerhetsintressena förstärker oftast varandra men i vissa fall skiljer dom sig åt så pass mycket att motsättningar skapas. Åtgärderna för att komma tillrätta med dessa motsättningar ökar manöverutrymmet för strukturell förändring av det rådande regelsystemet.

Abrahamsson menar att en ensam samhällskategori sällan är tillräckligt stark för att utföra en förändring det finns intresse av. Det skapar krav på politiska alliansbyggen vars förutsättningar varierar beroende på de olika aktörernas intressen ser ut. Abrahamsson talar om vertikal interaktion i den mening att möjligheten till maktutövning och inflytande är ojämnt fördelat mellan olika aktörer. När dessa olika aktörers intressen sammanfaller blir deras vertikala interaktion  av central betydelse för att en förändringsprocess skall äga rum.

Vertikal interaktion är resultatet av de ovan nämnda elitgruppernas och det civila samhällets förmåga att samverka och påverka varandra i t.ex. politiska alliansbyggen.

Detta är grundbultarna för att det gyllene tillfället till strukturell förändring skall uppstå i den analytiska modellen som Abrahamsson ställer upp. I föregående del gick vi igenom förutsättningar för hur det gyllen tillfället till strukturell förändring uppstår, denna del ägnas åt hur det gyllen tillfället kan gripas.

Det gyllene tillfället är uppstår enligt Abrahamsson när motsättningarna upplevs som ohållbara och olika elitgrupper får ett sammanfallande intresse av att försöka komma tillrätta med problemet

För att tillfället ska kunna utnyttjas måste aktörerna bli medvetna om tillfället. Möjligheten att ta tillvara på tillfället avgörs utifrån styrkan i det civila samhället samt den vertikala interaktionen mellan detta och de ekonomiska och politiska beslutsfattarna.

Föreligger ett sådant tillfälle för São Tomé & Príncipe? I kommande del, del 4 av vår serie, skall vi försöka se om det finns tecken på att São Tomé & Príncipes oljelag kan vara ett gyllene tillfälle för landet, i enlighet med Abrahamssons analytiska modell. För det krävs en analys av oljelagtexten utifrån de olika förutsättningarna i Abrahamssons modell.

Under beskrivningen "Övriga partier" gömmer sig mer än bara Feministiskt Initiativ och Sverigedemokraterna. Kan notera att såväl Robin Hood, fotbollslaget GAIS samt "Högavlönade skitskallar" fått röster i riksdagsvalet. Även Homer Simpson finns, till min stora glädje, med.

T.o.m nationalstaten Tyskland har fått röster i riksdagsvalet. Vilket ju är ett uppenbart fall av infiltration. Lyckligtvis steg landet inte över fyraprocentsspärren. Kanske en något hastig analys, men jag tror att vi alla skall vara glada att Tyskland inte gick in i en ohelig valallians med De arbetskyggas riksförbund - bland karpar och kantareller. Det hade kunnat väcka obehagliga minnen från Pommerns storhetstid. Bra att vi lyckades kväva dem i sin linda. Väck aldrig den karp som sover...äh...


Andra inlägg om: val2006, feministiskt initativ, sverigedemokraterna, tyskland, GAIS

Jag och Hjalmar fortsätter där vi slutade i del 1.

Det finns ett stort antal teorier som kretsar kring utvecklingsländers ekonomiska utveckling. Det skulle bli ett alltför stort projekt att ge en detaljerad beskrivning av samtliga. Därför har vi har valt att begränsa oss till att föra fram två av dessa teorier som vi anser vara relevanta för ett land i São Tomé & Príncipes situation.

Galtungs beroendeteori

Den norske fredsforskaren Johan Galtung lanserade sin beroendeteori i början av 1970-talet. Galtung utgick ifrån begreppet ”imperialism” som kännetecknande för en global dominanstruktur. Denna imperialism kan vara såväl ekonomisk och militär som politisk och kulturell.

Galtung utgår i sin teori från att det existerar två övergripande samhällstyper i världen, ett centrum och en periferi. Inom vart och ett av dessa samhällen existerar två olika intressegrupper, en central samt en perifer intressegrupp. Det ger alltså fyra intressegrupper. Dels kännetecknas det imperialistiska systemet av en intresseharmoni mellan de två centrala grupperna (elitgrupper) i de båda samhällstyperna. Dels, menar Galtung, kännetecknas det imperialistiska systemet av intressekonflikter mellan de centrala och perifera grupperna. Denna intressekonflikt finns såväl inom de båda samhällstyperna var för sig som mellan dem.

Galtung identifierar den privilegierade minoriteten i de fattiga (perifera) länderna som nyckelfigurer då dessa fungerar som ett brohuvud för överförande av rikedomar från perifera samhällen till centrala. Intresseharmonin mellan eliterna i centrum och periferi baseras alltså på en gemensam exploatering av lägre samhällsklasser i de perifera samhällena.

Galtung betonar också i sin teori att olika produktionsformer har olika konsekvenser för samhällen. En avancerad produktionsform ger många ”spin-offs” i andra sektorer av samhället medan en primitiv produktionsform ger få sådana sidoeffekter. Konsekvenserna av världshandelns utbyte av råvaror mot industrivaror fungerar nästan uteslutande till fördel för de utvecklade industriländerna, de centrala samhällena.

Systemet leder till att periferin blir ekonomiskt och politiskt beroende av centrum och för att förändra detta räcker det inte med att ta från de rika och ge åt de fattiga, att göra omfördelningar, för att minska klyftorna. Galtung menar att själva strukturen måste ändras, och för denna förändring finns det ett antal viktiga mekanismer;

För att en strukturell förändring skall ske krävs att relationerna mellan centrum och periferi horisontaliseras genom ett utbyte på mer jämlika villkor. Om detta inte är tillräckligt måste periferiländerna minska ner på, eller avsluta relationerna och lita på sina egna resurser. Ytterligare en central mekanism för en strukturell förändring är systemets avfeodalisering, vilket innebär skapandet av funktionella organisationer för periferiländerna med tanke på internationella konflikter. Galtung poängterar också att relationerna mellan centrum och periferi måste multilateraliseras. Detta sker genom att mångnationella och jämlika organisationer skapas, samtidigt som ojämlika dito raseras.

Rostows teori om den ekonomiska utvecklingen

Walt Rostow är en amerikansk ekonomhistoriker vars teori om ekonomisk utveckling blivit inflytelserik i både utvecklingsforskningen och i den praktiska utvecklingspolitiken i enskilda länder i tredje världen. Grundtanken i Rostows teori är att det på vägen mot det moderna samhället finns fem stadier som samhället måste genomgå.

Det första stadiet (som Rostow benämner ”det traditionella samhället”) kännetecknas av begränsad teknologisk kunskap, avsaknad av moderna produtionsmetoder och att minst 70% av den arbetande befolkningen är sysselsatta inom jordbruket.

Under kommande stadium skapas förutsättningar för att det traditionella samhället skall luckras upp. Moderna produktionsmetoder börjar användas så smått och produktiviteten inom jordbruket stiger. En bättre infrastruktur byggs upp och en ny klass, företagarna, framträder.

Det tredje stadiet kallar Rostow ”lyftet” och är en relativt kort fas på tjugo till trettio år. Här genomgår samhället en snabb industriell revolution och de nya, moderna, produktionsmetoderna breder ut sig i hela ekonomin. Det främsta kännetecknet för denna fas är att nettoinvesteringarna och sparandet ökar markant med ökad industrialisering som följd. Detta lyft, som Rostow kallar det, kan sättas igång av en enstaka händelser såsom politiska omvälvningar, teknologiska uppfinningar eller tillfälligt gynnsamma förhållanden i världsekonomin.

Det fjärde stadiet, ”vägen till mognad” med Rostows terminologi, kännetecknas av en spridning av modern teknologi till hela ekonomin. 10 till 20 % av nationalinkomsten används årligen till investeringar vilket lägger grunden för att produktionen hela tiden kan öka snabbare än befolkningen. ”Mognad” når landet cirka 60 år efter det att det tredje stadiets ”lyft” började.

Det femte, och sista, stadiet i Rostows teori kallas masskonsumtionens samhälle. I detta stadium befinner sig den genomsnittliga realinkomsten på en så hög nivå att ett stort antal av samhällets invånare har möjlighet till konsumtion som överstiger de elementära basbehoven.

Rostow menar att dagens utvecklingsländer står inför i stort sett samma problem som dagens i-länder stod inför i början av sin utveckling. Det gäller alltså att få igång de ekonomiska, sociala och politiska förutsättningarna för en hållbar industriell tillväxt.

Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att i båda de utvecklingsteorier vi framlagt här finns det mer eller mindre explicita exempel på att förändringar av utvecklingsländernas ekonomiska struktur bör ske för att länderna skall utvecklas. Detta är något som teorierna har gemensamt även om de inte är överens om vilka strukturella förändringar som ska ske.

I relation till dessa forskningsteorier är alltså vår tanke att se om det närmare går att precisera när och hur dessa strukturella förändringar kan ske. Då givetvis med sikte på São Tomé & Príncipe.  Det ägnar vi del 3 åt.


Intressanta inlägg om: Sao Tome & Principe, strukturell förändring, galtung, rostow, ekonomi, samhälle, tredje världen

Andra dagen i det borgerliga Sverige. Spårvagnen var sen imorse. Men jag är inte bitter. Allvarligt talat så skall det på sitt sätt bli spännande att följa denna förändring som det ju kommer att bli. Jag som student kommer förmodligen inte påverkas enormt mycket på kort sikt, men som aktiv lärare om ett år eller två kommer jag dock att tvingas till fight med Jan Björklund och dennes galna ideér.

Det svenska folket ville ha en förändring, och det kommer de att få. Mer än ja till moderaterna sade folket nej till Göran Persson. För många kommer det kanske inte att bli en enorm förändring, det är främst de som lever på marginalen som drabbas de borgerligas politik.

Det mest intressanta är att se om svenska folket kommer att acceptera de borgerligas politik. De borgerligas politik är fullproppad med möjligheter, alla vill ju ha möjligheter. Såklart. Men kommer svenskarna att acceptera politiken när det går upp för oss att dessa möjligheter inte är detsamma som rättigheter?

För det är ju så, vilket borgerligheten givetvis håller tyst om, att dessa möjligheter inte kan nås av alla. Det är ju konkurrens om möjligheterna. Det finns ju ingen som inte tror att han/hon skall misslyckas med att greppa möjligheterna. Så långt tänks det inte. Men när det går upp för tillräckligt många att möjligheterna inte räckte till alla så tror åtminstone jag att det kommer att börja ropas efter rättigheter.

Borgerligheten kommer att kalla dessa rop för "den svenska avundsjukan". Bara så ni vet.

Intressant?

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Nationalstatens betydelse minskar i dagens globaliserade ekonomi. Denna nya världsordning skapar osäkerhet och en känsla av främmandeskap hos människor som inte vet var de ska vända sig för att tillgodose sitt behov av trygghet och gemenskap.

Med valresultatet i handen tror jag vi kan slå fast att människor vänder tillbaks, klamrar sig än hårdare fast vid nationalstaten med dess gemensamm historia, tradition och kulturella värderingar. De nationalistiska partierna finns där och suger upp det behovet.

Sålänge vi i vänstern inte klarar av att erjuda ett alternativ till nationalstaten som framstår som lika bra så kommer det att fortsätta i samma riktning. Tyvärr.

Intressanta inlägg om: vänstern, nationalism, val2006, politik, globalisering

Som utlovat kommer här, från Hjalmar och mig, lite tankar och idéer om hur det går att se på möjligheterna till förändring i tredje världen. Det som följer är lite av en sammandragning av något vi pysslade med i våras. Vi presenterar det i form av en serie med lite längre inlägg med det första nedan. Vi skall titta till möjligheterna till samhällelig förändring och utveckling i São Tomé & Príncipe. Vi gör inte anspråk på att ge en komplett bild av något väldigt komplicerat och våra texter är säkert fyllda med tveksamheter och fel, så kommentera gärna och kom med rättelser. Så, here we go;

São Tomé & Príncipes gyllene tillfälle. Del 1 av 4

Den ekonomiska globaliseringen har de senaste decennierna inneburit ökad handel världen över. Handelsökningens effekter har påverkat olika delar av världen på högst olika sätt.       

Afrika är den region i världen som haft den sämsta ekonomiska utvecklingen. De senaste tjugofem åren har inkomsterna per capita i stort sett varit konstanta. Jämfört med t.ex. Asien, som ansågs ha sämre förutsättningar för tillväxt, har Afrika lidit vad som kommit att kallas för en tillväxttragedi.

I en världsdel där uppskattningar gör gällande att upp till 37 % av afrikanernas kapital hålls utanför Afrika  finns det ett stort behov av att skapa strategier och att utveckla teorier som kan möjliggöra ett återförande av kapital samt lägga en grund för ekonomisk utveckling och tillväxt

 
São Tomé & Príncipe är två öar utanför Afrikas västkust som utgör en nationalstat. Landet ligger med på FN´s lista över världens femtio minst utvecklade länderna. Landet, som är det minsta i Afrika, blev självständigt 1975 men det dröjde till slutet på 1980-talet innan demokratiska reformer påbörjades. De första fria valen ägde rum 1991 men landet har ändå präglats av politisk oro med frekventa kuppförsök och regimskiften.

Nationen är en republik och har enligt CIA´s World Factbook 193 000 invånare. Av invånarna befinner sig 54% under fattigdomsstrecket. São Tomé & Príncipe har haft svårt att komma tillrätta med sina stora skulder och har fått lita på eftergifter och omskrivningar i skuldbetalningarna. Landet deltar i program tillsammans med bl.a. IMF för att komma tillrätta med sin 300 miljoner dollar stora skuldbörda.

Landet har sedan självständigheten blivit allt mer beroende av sin kakaoexport, produktionen har dock minskat även om höjda priser de senaste åren bidragit till en exportökning. São Tomé & Príncipe är tvungna att importera alla bränslen, all tillverkning och alla konsumtionsvaror. Landet importerar även en stor del av sina matvaror.

Rent konstitutionellt besitter kvinnor och män samma rätigheter i São Tomé & Príncipe. Enligt utrikesdepartementets rapport över mänskliga rättigheter inför 2006 drar kvinnan p.g.a.sociala och kulturella traditioner ett stort lass för att försörja familjen. Hos kvinnorna är även analfabetismen större än hos männen, denna skillnad är extra påtaglig i de högre åldrarna.

I januari 2006 började Chevron Texaco att provborra efter olja i havet utanför öarna. Förhoppningar har fötts runt att eventuella fyndigheter har potential att minska fattigdomen i landet. Är det så att dessa eventuella oljefyndigheter har potential att föra landet ur sin fattigdom och således undvika den utveckling som ägt rum i många andra afrikanska länder med stora naturresurser?

São Tomé & Príncipe har, tillsammans med en rad institutioner, organisationer och företag stiftat en oljelag som ska skapa välstånd för nationen. Därför är oljelagen (kom ihåg oljelagen, den kommer tillbaks i senare delar) i sig av stor betydelse för São Tomé & Príncipes utveckling och förhoppningsvis en möjlighet att åstadkomma en strukturell förändring.

Med denna korta inblick i  Sao Tome &  Principes  situation skall vi i nästa del ge oss i kast med en bakgrundscheck på vad det finns för teorier om utveckling i tredje världen.

Intressanta inlägg om: São Tomé & Príncipe, strukturell utveckling, tredje världen, olja, ekonomi, politik, samhälle

Lyssnade häromdagen på en diskussion/debatt mellan en företrädare för Ung Vänster och en för KDU. Ämnet var utrikespolitik.

Det framgick ganska fort att det skulle bli innantilläst pajkastning alá ungdomsförbund. UV anklagade KDU och resten av borgerligheten för att vara undfallande i sin politik gentemot USA och Israel. KDU anklagade UV för att samma sak angående Kuba. Och så fortsatte det.

Totalt ointressant och framförallt fullständigt visionslöst. Det finns ju intressanta ämnen att ta upp, kvinnors situation, det globala miljöhotet, tredje världens underutveckling för att ta några exempel. Förmodligen är vi alltför nära valet för att dessa ämnen skall vara intressanta för politikerna.

Prioritet nummer ett i dessa dagar verkar vara att scora billiga poäng av sin politiska motståndare. Ibland så står verkligen den parlamentariska demokratins val, med alla opionsmätningar i släptåg, ivägen för en politik bestående av intressanta ideér och visioner om hur världen kan göras bättre.

I ren trots mot detta kommer jag och Hjalmar den närmsta veckan att presentera lite, förmodligen redan välkända, teorier och idéer om hur vi kan se på strukturell utveckling och förändring i tredje världen. Det borde finnas rum för mer sådant i den utrikespolitiska debatten. Så, in the word of en programledare med bortlömt namn, häng med!

Intressanta inlägg om: utrikespolitik, KDU, ung vänster, val2006, debatt

Försökte, utan attt lyckas, hitta en siffra på hur stor återfallsfrekevensen är hos pedofiler. Dock snubblade jag på Brottsförebyggande rådets tidksrift Apropå där det angående rehabilitering av pedofiler verkar som att det inte finns några dokumenterat framgångsrika rehabiliteringsmetoder.

Psykiatriska program kräver att patienten är motiverad, vilket verkar sätta käppar i hjulet. Många faller ifrån. Farmakologisk behandling, kemisk kastration med andra ord, fungerar i den meningen att det sänker sexlusten hos pedofiler. Men när medicineringen upphör återuppstår problemen.

Dock verkar det finnas nya så kallade multimodala behandlingsmetoder. Dessa går helt enkelt ut på att kombinera farmakologisk behandling med psykologisk och social terapi. Förhoppningsvis kan detta vara något som hindrar några av dessa vidriga brott.

Intressanta inlägg om: pedofiler, rehabilitering, BRÅ, apropå, psykiatri

Tre politiker i årets val är dömda pedofiler. Åtminstone Socialdemokraten har blivit borttagen från sin lista och får inte lov att kandidera.

Jag är inte insatt i hur pedofiler "rehabiliteras", om det nu finns något sådant, eller om det ens är möjligt. Men om pedofilen blivit dömd, straffad och sonat sitt brott, är pedofilen fortfaranade pedofil då? Är du alltid en bankrånare för att du rånat en bank, eller alltid en lögnare för att du ljugit en gång?

Var går gränsen för när en människa för alltid skall vara utsparkad från samhället, trots att den sonat sitt juridiska straff? Pedofili är förmodligen det absolut vidrigaste brott som finns (vad jag kan komma på iaf) och frågan är om inte gränsen för mig går här, vid sexuella övergrepp mot barn.

Om dessa sexualbrottslingar sonat sina straff och försöker återgå till "normala" liv, är det rätt medicin att ytterligare stimatisera och frysa ut dem då? Tillåt mig tvivla. Men vad ska vi göra? Skall vi införa livstid för dessa vidriga, sjuka brott? Ibland känns det så.

Intressanta inlägg om: pedofiler, politik, val2006, sexbrottslingar, socialdemokraterna, moderaterna

Människor har grundläggande behov. I dessa grundläggande behov verkar ingå känslan av trygghet och gemenskap. Det är knappast någon hemlighet att nationalstaten under de senaste tvåhundra åren bidragit till en sådan känsla av trygghet och gemenskap.

I dagens alltmer globaliserade värld minskar nationalstatens betydelse. Dess representanters inflytande över viktiga politiska och ekonomiska frågor är starkt kringskuret till förmån för transnationella aktörer. De politiska partierna är inte längre en garant för trygghet och gemenskap. De nationellt baserade fackföreningarna är tämligen tandlösa i den nya globala ekonomin. Det här har till viss del givit nationalstatsromantiken ett uppsving.

Människors känsla av trygghet och gemenskap hotas (eller är påverkas ett bättre ord?) av denna nya, globala världsordning, varför många tar sin tillflykt till tankar och ideér som syftar till att bevara vad som upplevs som "vår kultur,  våra traditioner och värderingar". Kriget mot terrorismen är givetvis ett ypperligt bidrag till den här utvecklingen.

I snart sagt varenda västeuropeiskt land sitter nationalistiska partier i beslutsfattande församlingar, och får vi tro opinionsmätningarna så dröjer det inte många år till Sverigedemokraterna sitter i riksdagen.

Vad gör vänstern? Kanske är den globala rättviserörelsen ett initialt steg i rätt riktning. Men egentligen har vänstern inte lyckats formulera något bra alternativ för att tillgodose människors behov av trygghet och gemenskap i ruinerna av nationalstatens fall.

Sålänge som vänstern inte lyckas med detta kan vi sitta och gnälla allt vi vill på svettiga nationalistiska utbrott under fotbolls-VM och olympiska spel. Dessa utbrott är ett rop efter en gemenskap som flytt. Ganska sunt på sitt sätt.

Intressanta inlägg om: samhälle, globalisering, nationalism, fackföreningar, vänstern, politik

Hur skall mannen positionera sig i förhållande till kvinnans kamp för frigörelse och jämlikhet? Den som erkänner att det finns en könsmaktstrukur som verkar till kvinnans nackdel, vilket  jag givetvis gör, borde givetvis aktivt försöka motarbeta denna orättvisa könsmaktstruktur. Å visst kan mannen stå på kvinnornas sida i jämställdhetskampen, men det är inte problemfritt.

Som man kan du önska bort könsmaktstrukturerna hur mycket du vill, men det är också viktigt att vara medveten om vad denna önskan innebär. Vad som måste förstås är att avskaffandet av könsmaktstrukturen innbär ett avskaffande av delar av sig själv. Dina föreställningar om världen, språk, uttrycksformer t.o.m. sätt att röra sig är allt präglat av den uppfostran vi fått och det mot kvinnor orättvisa samhället vi har för handen.

Efter att ha insett detta inser du också att det inte hjälper särskilt långt att som man klappa en kvinna på axeln och klämkäckt uttrycka att "du e lika mycket värd som jag". Det krävs så mycket mer, så mycket större förändringar och frågan är hur mycket det går att begära av en människa. Detta säger jag inte för att jag inte tycker att det är någon idé att försöka förändra, bara att det är otroligt svårt att göra det.

Troligtvis är detta förändringar som tar lång tid. Det går att vinna segrar som tar kvinnokampen framåt, men strukturen har också en inneboende seghet. Det kommer att ta generationer.

Det verkar som om det går att dra paralleller mellan medelklassens roll i klasskampen och mannens roll i jämlikhetskampen. Hur mycket du som man än solidariserar dig med kvinnokampen är du fortfarande man. Hur mycket du än solidariserar dig med arbetarklassen är du fortfarande medelklass. Eller?

Som jag påpekade igår tror jag att kampen för jämställdhet är en kamp som gynnar både män och kvinnor, och kampen är ju således till viss del en gemensam kamp. Men som man är du ändå en del av problemet.

Som vanligt är jag förvirrad.

Intressanta inlägg om: feminism, kvinnokamp, könsstruktur, könsmaktstruktur, samhälle

Med min senaste postning insåg jag att det, som trogna läsare kanske uppmärksammat (jo, jag hyser någon slags romantisk bild av att jag har 2-3 stamgäster ;)), förmodligen var första gången jag skrev något som handlade om jämställdhet mellan kvinnor och män.

Varför är det så, frågar vän av ordning? Borde inte en pojk i sina bästa år med hjärtat till vänster kunna prestera lite mer på den fronten? Jo, det borde jag väl egentligen kunna göra. Dock känner jag att det finns andra saker som intresserar mig mer, och dessutom finns det redan bloggar som tar upp feminism och gör det hundra gånger bättre än jag. Spana in sharazad till exempel!

Men, när vi ändå är inne på ämnet vill jag ge ett tips. Läs boken Ställd - sveket mot mannen av Susan Faludi. Den handlar om att kvinnans problem också är mannens, om en manlighet i kris. Efter att ha läst Faludis bok insåg jag för första gången på allvar att kvinnans frigörelse och jämställdhet mellan könen också kommer att frigöra mannen.


Andra bloggar om: feminism, susan faludi, sharazad, jämställdhet

Ramlade på en artikel av Sven Lindqvist om det nya pensionssytemet i en gammal bok skriven av olika Attac-medlemmar. Den visar hur det nya pensionssystemet slår mot kvinnor (också det gamla resulterade i högre pension för männen, generellt).

Den genomsnittliga ålderspensionen för kvinnor år 1998 var 6 238 kr i månaden medan motsvarande siffra för män låg på 9 902 kr. Det är 59% högre för männen än för kvinnorna.

Pensionen grundar sig på inkomsten från det betalda arbetet, det obetalda arbetet bortses ifrån. Med den skeva arbetsfördelning vi har mellan könen så blir alltså resultatet som ovan, grova inkomstskillnader mellan män och kvinnor.

Det obetalda hushållsarbetet är den största av alla branscher, i arbetstimmar räknat. Enbart tvätt och strykning är en nästan lika stor sektor som betalt jord och skogsbruk. Obetald städning är dubbelt så stor som den betalda byggsektorn. Hela tillverkningsindustrin, inklusive gruvor, el-, gas- och vattenverk  nådde i arbetstimmar inte upp till matlagning- och disksektorn.

Det obetalda hushållsarbetet är alltså en oerhört stor sektor, och när arbetet i den är ojämnt fördelat, för det är det, är det alltså en mycket stor del av den totala arbetsinsatsen i hela samhället som vi pratar om.

Både män och kvinnor arbetar ungefär lika mycket, 60 timmar i veckan. Men, i genomsnitt arbetar kvinnor 33 timmar i veckan obetalt, medan samma siffra för män är 20 timmar.

Skall kvinnor då kräva en omarbetning av pensionssystemet för att jämna ut inkomstskillnaderna? Nej, det skall dem inte alls göra, då cementerar vi ju skillnaderna och kvinnorna får/kan stå kvar i köket. Kvinnorna måste helt enkelt ställa sig upp och kräva av sina pojkvänner, sambos och män att de ska göra lika mycket hemarbete!

(jaja, jag vet, problemet är mycket större än så här, men det är en liten del av det)

Fler intressanta inlägg om: pensionsystemet, jämställdhet, kvinnoförtryck, politik

Blev alldeles nyss smått äcklad av att se KDU´s frontfigur Ella Bohlin ljuga stackars gymnasieelever rakt i ansiktet. Frågan gällde det här med betyg och i vilken ålder det borde införas.

Enligt Ella borde betygsåldern sänkas eftersom det ju är hemskt synd om de elever som kommer upp på högstadiet och helt plötsligt, via betyget, får reda på att dom är jättesvaga i matematik. Det är alltså bättre att officiellt slå fast att barnen suger direkt, istället för att vänta till åttan.

Att barnen inte får reda på att de är svaga i matematik, eller vilket annat ämne som helst, förrän dom får betyg i ämnet måste ju givetvis vara rent skitsnack från Ella Bohlins sida.

Eller tror hon på fullaste allvar att Jonny och Jonnylina inte fattar att dom missar varenda boll som kommer farande på gympan, att dom inte ser att dom tragglar på sida 5 i matteboken när resten av klassen ska börja på sida 23?

Har Bohlin glömt av att det existerar föräldrasamtal redan från dagis? Där föräldrar kan diskutera sitt barns eventuella tillkortakommanden och vad det finns för möjligheter att råda bot?

Nej, så är det ju inte. Ella Bohlin ljuger helt enkelt. Gå inte på det.

Intressanta inlägg om: kdu, ella bohlin, betyg, skola, skolan

Syrran har gjort mig uppmärksam på att det på bloggtoppen.se finns inte mindre än tolv rasistiska bloggar på topp hundra listan. Det känns givetvis inte särskilt spännande.

Bloggtoppen.se är ett privat initiativ och skulle kunna stoppa bloggarna om de ville. Hittills verkar det dock inte som om bloggtoppen.se är intresserade av att stoppa de rasistiska bloggarna. Det kan vi givetvis inte heller kräva att dom ska göra, yttrande- och tryckfrihet är och bör vara stark.

Vad vi kan göra, och vad jag tänker göra, för att ta ställning mot rasismen är att använda min valfrihet, min konsumentmakt om ni så vill. Jag är i min fulla frihet att strunta i att besöka en sida där rasister huserar. Jag tänker helt enkelt strunta i att besöka bloggtoppen.se, absolut inte länka till den i något sammanhang etc.

Så, antirasister, join in, skriv till bloggtoppen.se och fråga hur de har tänkt göra med de rasistiska bloggarna. Annars startar vi en bojkott och ser om det händer nåt! Vi tar bort våra länkar till bloggtoppen.se, avregisterarar bloggen från sidan och struntar i att besöka sidan överhuvudtaget.

Intressanta inlägg om: bloggtoppen.se, bloggar, bloggosfären, rasism, antirasism bojkott

Arbetar från och till inom barnomsorgen, nu senast ett antal veckor under sommaren. Varje dag vid halv tolv är barn och vuxna vrålhungriga och ska in å käka lunch.

Varje dag är det smått pinsamt när vi vuxna är tvugna att hålla koll på hur många potatisar eller fiskbitar varje barn har ätit, så att det inte blir orättvist. Om ett barn tar en potatis eller två för mycket så är det kört, då ryker hela planeringen och någon annan kan bli utan. Så exakt är varje portion banne mig planerad.

Det är klart att vi inte skall slösa resurser på att laga massa mat som sedan slängs. Men det måste ju inte betyda att ungarna skall behöva slicka kantinerna rena från gräddfilsås för att bli mätta. Eller? Det måste ju finnas något däremellan.

Att jag som idrottsutövande vuxen av manligt kön skulle äta mig mätt är givetvis en omöjlighet. En dagisportion är inte ens en halv portion för mig vilket innebär att om man skall äta sig mätt får man ta med sig sin egen mat. Å så finns det givetvis de som vill att dagispersonalen skall betala för maten...

Dessutom är maten givetvis gjord i ett centralkök tidigt, tidigt på morgonen. Den körs sedan ut via lastbil till de olika förskolorna. Maten hålls alltså varm i en 4-5 timmar innan den skall ätas, med välbekant effekt på näringsvärdet.

Det vore intressant att veta hur ett barn påverkas av att deras huvudmål tappat stora delar av sitt näringsvärde. Det är säkert ok en dag eller en vecka, men vad händer efter 5 dagar i veckan i 5 år?

Intressanta inlägg om: barnomsorg, näringsvärde, matbrist, samhälle

Frekventerade under fredagen en introduktionsföreläsning till en kurs på Göteborgs universitet. Smått chockad kunde jag konstatera att föreläsaren förklarade att kursen innehåller föreläsningar, seminarier och examination.

Seminarierna skall behandla kursens innehåll och syfte sas det vidare. Dessutom kommer examinationen att koppla tillbaks till kurslitteraturen.

På måndag antar jag att vi skall slå in böckerna och städa våra bänkar...

Inga illusioner hyses om att nå utanför den akademisk-intellektuella bloggosfären, men jag vill ändå rikta en uppmaning till alla vänstersympatisörer; rösta inte blankt, rösta på det minst dåliga!

En blankröst är en röst på vinnaren, vilket i år verkar vara de borgerliga, även om det inte är helt kört än, såklart. Även om det kan sägas att alternativen i riksdagsvalen är ytterst bleka förkämpar för en radikal förändring av samhället i vänsterriktning så finns det ingen anledning att ge alliansen möjligheten att etablera sig i regeringspositionen.

Visst är det, åtminstone i internationell jämförelse, fånigt liten skillnad på riksdagpartierna, men skillnaderna finns ändå där. Visst är det så att stora delar av den verkliga makten, som sätter ramarna för hur samhället kan orkestreras, ligger utanför den parlamentariska demokratins räckvidd. Visst är det sant att staten i slutändan är ett verktyg för de härskande klasserna.

Men skulle detta vara en anledning att ge upp det lilla som arbetarklass och underklass kämpat sig till? Under 1900-talet har folket snott åt sig möjligheten att delvis använda staten i sitt intresse, varför skulle vi avsäga oss den möjligheten genom att rösta blankt?

Mycket möjligt att det går åt skogen för arbetar- och underklass i ett socialdemokratiskt Sverige. Men skulle det gå mindre åt skogen med ett borgerligt dito? Skulle inte tro det va. Vi bör givetvis försvara det som tidigare generationer kämpat för. Det handlar om damage control som Syrran skriver.

Inga revolutionära argument, inga radikala ideér kan, som jag ser det, motivera en blankröst, eller ännu värre, soffliggande.

Det är möjligt att någon anarkist eller osynligapartietsnubbe kan säga att vi borde skita i borgarsamhällets val. Men, om skillnaden mellan borgerlig och socialdemokratisk regering är skillnaden mellan näsan under vattenytan och näsan över vattenytan för en fattig familj, kan du då som blankröstare eller soffliggare se familjen i ansiktet och säga att du struntade i valet för deras skull?

Fler intressanta inlägg om: vänstern, val2006, alliansen, blankrösta, soffliggare