Björn

Take up the White Man's burden--
The savage wars of peace--
Fill full the mouth of Famine
And bid the sickness cease;
And when your goal is nearest
The end for others sought,
Watch sloth and heathen Folly
Bring all your hopes to nought.

Funderade vidare på det där med de svenska byggjobbarna som byggde ett barnhem i något land i Afrika. I såna sammanhang ifrågasätts aldrig strukturella problem, eller anledningar till fattigdom etc. Det är ren och skär välgörenhet. Men de gör ju åtminstone någonting. Det är en intressant fråga att funder över. Vad ska vi göra egentligen? Med "vi" talar jag om västerländska människor med vänsteråsikter.

För ett par år sedan, under upptåget till Irak-kriget, så tröttnade jag lite på anti-krigsrörelsens fördömanden av USA´s krig. Detta eftersom jag tyckte att de bara ägnade sig åt att sabla ner USA och inte åt att försöka hitta alternativa metoder för ett demokratiskt mellanöstern. Därför mailade jag ett par av anti-krigsrörelsens röster, bl.a. John Pilger och Howard Zinn, och frågade vad de ansåg att vi borde göra.

Svaret var att vi inte skulle göra någonting, det är irakiernas sak att fixa biffen. I stort sett. Jag instämmer väl egentligen. Gräv där du står. Så möts vi alla på mitten. Eller nåt. Men var går gränsen mellan radikalt arbete för en mer vänsterinriktad värld och white mans burden?

Var hamnar Attac? Amnesty? Kan någon vara snäll att dra upp gränserna för mig?

Intressant om: politik, vänstern, samhälle, white mans burden, John Pilger, Howard Zinn, USA, Irak, fattigdom,

Tittar runt lite på Blogrankers.com. 4 av de 5 mest besökta politiska bloggarna är Sverigedemokratiska. Väljer man att ranka efter kategorin "alla bloggar" så är den populäraste "Stureplan ocensurerat - den ocensurerade versionen av Stureplan".

Vad fan händer?

Andra bloggar om: bloggar, bloggosfären, bloggvärlden, sverigedemokraterna, stureplan

Zappade förbi ett program på Kanal 5 alldeles nyss. Minns inte vad det hette men det handlade om några snubbar som åkt till något land i Afrika och byggt ett barnhem/skola för fattiga barn. Scenerna när svenskarna tar farväl av barnen är såklart omöjliga att se utan att darra på underläppen. En av svenskarna sitter, med tårar i ögonen, och håller om en liten kille. Lill-killen gråter också.

Det är ju det som är meningen såklart. Det är givetvis totalt iscensatt. Fattiga afrikanska barn och präktiga, givmilda, svenskar bjuder på realistisk känsloporr. Det är på något sätt äckligt. Det finns, vanligtvis, inget ifrågasättande av världen i såna här program (jag har inte sett den här serien i mer än tio minuter alldeles nyss, så rätta mig gärna). Det finns ingen anledning till fattigdomen. Det finns bara goda, givmilda, rejäla svenska husbyggare och underbart söta, tacksamma, afrikanska barn.

Varför ska (i sammanhanget) rika, vita västerlänningar åka ner och trampa i andra människors misär? Det är det äckligaste som finns när kändisar åker till Afrika och gråter. Jag drar mig till minnes en intervju med Sir Bob Geldof som inför Live Aid på åttiotalet vägrade att åka till fattiga länder för att spela in trailers, eftersom han tyckte det var meningslöst och förnedrande att trampa i andra människors skit.

Men tanken slår mig, det är så lätt att fnysa åt det här som massmedial exploatering av mänskligt varande. Det är en jävligt lyxig position att som västerländsk vänsterradikal sitta och göra det. Bob Geldof åkte till slut ändå, eftersom Live aid-projektet annars riskerade att gå om intet. Vilket hade inneburit att inga pengar alls hade samlats in. Barnhemsbyggarna på Kanal 5 gör ju i alla fall någonting. Barnen uppskattar ju uppenbarligen sitt nya hus, sina nya sängar och sin skola. De svenska husbyggarna har säkert fått insikter och perspektiv på livet och knutit nya kontakter som aldrig varit möjliga annars.

Men när jag ser scenen med den svenske byggjobbaren och det fattiga afrikanska barnet måste jag, som Roger Waters redan gjort, ställa frågan:

What does it mean
This tearjerking scene
Beamed into my home
That it moves me so much
Why all the fuss
It's only two humans being
It's only two humans being

Ni får gärna svara...

Intressanta inlägg om: massmedia, media, underhållning, känsloporr, exploatering, Roger Waters, Kanal 5, TV, Bob Geldof, barn, fattigdom

I kommentarerna till ett tidigare inlägg om formativ bedömning ålades det, uppenbarligen, mig att ta reda på möjligheten att praktiskt omsätta en annan epistemologi (med de metoder vi har idag) till lärande. Jag vill absolut hävda att just formativ bedömning är ett arbetssätt som både är ett resultat av och en bidragande faktor till en annan epistemologi.

Idag kan sägas att det i stora drag finns tre olika kunskapsuppfattningar; rationalism, empirism och konstruktivism. Rationalism innebär att kunskap ses som ett inre fenomen, kunskap är alltså resultatet av mänskligt tänkande, medan empirismen anser att kunskap uppstår som ett resultat av våra iakttagelser av föremål och företeelser i omvärlden. Konstruktivism är att se som den tredje uppfattningen som försöker smälta samman olika drag ur de två förstnämnda. Historiskt har utvecklingen gått ifrån rationalistiska via empiristiska till konstruktivistiska uppfattningar.

I dagens informationssamhälle är det inte möjligt att ta in all information som finns tillgänglig. Det gäller istället att kunna granska kritiskt, värdera och att göra ett urval av den information som finns tillgänglig. För kunskapssynen kan detta få konsekvenser. Främst i form av att bilden av kunskap som en återspegling, avbildning av verkligheten (dvs den empiristiska kunskapssynen) ifrågasätts. Den är helt enkelt inte möjligt längre, det blir svårare att bedriva ett reproduktivt lärande i en ständigt tilltagande informations- och kunskapsmängd. Därför krävs en annan kunskapssyn, en annan epistemologi, utvecklas. Om så inte sker finns risken att dagens och morgondagens vuxna kan och vet allt mer, men begriper och förstår allt mindre av vad som sker i det samhälle där de ingår.

Läroplanskommiteén (SOU 1992:94) förtydligar: Teoretisk kunskap är inte en avbildning av världen utan en mänsklig konstruktion för att göra världen hanterbar och begriplig. Kunskap är på det viset inte sann eller osann, utan något som kan argumenteras för och prövas. Kunskap är diskuterbar.

Att kunskapen är diskuterbar är centralt för just formativ bedömning. Formativ bedömning förutsätter en dialog mellan läraren och den lärande. En dialoginriktad praktik i lärandesituationer förutsätter en annorlunda epistemologi än den som varit förhärskande först i jordbruks- och sedan i industrisamhället i Sverige.

Tidigare har kunskap setts som något givet, objektivt, något som kan överföras från läraren till den lärande. Men med en pedagogisk praktik inriktad på dialog förutsätts en annorlunda epistemologi, en konstruktivistisk, där kunskap är något som skapas genom interaktionen, dialogen, mellan lärare och den lärande.

Intressanta blogginlägg om: skola, skolan, utbildning, epistemologi, kunskap, pedagogik, samhälle, bedömning

Hos Ge oss ett val-Marcus diskuteras strukturer. Heiti kommenterar:

Då kommer vi till den intressanta frågan ?Hur bryter vi ner (upp) maktstrukturerna??

Jag skulle vilja påstå att det till stor del handlar om kunskap, att medvetandegöra strukturernas existens, samt deras omfattning.
Opinionsbildning, information och kunskap. Kanske lite naivt, men vad har vi för alternativ?

Jag instämmer till fullo. Det är väl också detta vänstern i mångt och mycket ägnar sig åt. Nästa fråga blir hur vi frigör oss från dessa strukturer när vi bekämpar dem. Alltså, om vi i vänstern säger oss vara strukturalister gäller det att hålla isär det rent deskriptiva (att strukturerna existerar) och det normativa (hur vi vill att det ska se ut).

 

Det är lätt att hamna i en situation där vi inte lyckas hålla isär dessa två. Ett exempel: Finns det inte idag tendenser inom delar av vänstern att desperat klänga fast vid en minskande arbetarklass? Man vill så gärna att det i det kapitalistiska samhället, rent deskriptivt, skall existera en exploaterad arbetarklass att man ignorerar den framväxande medelklassen som snart är större än arbetarklassen. Frågan är då var gränsen går innan man faktiskt rent normativt börjar sträva efter att samhällsklasserna faktiskt existerar?

Nej, det här blev inte helt solklart, dessutom var det ett dåligt underbyggt exempel. Men är ni med på ungefär vad jag menar? Vad jag ville säga var egentligen: var gärna deskriptiva strukturalister, men akta er för att bli normativa diton.

Intressanta inlägg om: strukturer, politik, samhälle, vänstern, ideologi, strukturalism

Som minimikrav i lärares anställningsavtal i Eskilstuna kommun finns "samarbete" angivet. När individuell lön skall sättas görs en utvärdering av den anställdes prestation. Prestationen mäts utifrån följande kriterier:

• Betyg ? progression i uppgifterna (klarar av att lösa alltmer svåra uppgifter)
• Ökad självständighet
• Närvaro, passa tider
• Betygsstatistik
• Jämföra statistik från grundskolan. Ingångsvärden! Dock är det viktigt att man försöker se bakgrunden till statistiken och inte stirra sig blind på siffrorna. Oftast finns det orsaker till att statistiken ser ut på ett visst vis. Statistiken får inte vara det allenarådande instrumentet
• I elevenkäten mäts t ex mobbing, om eleverna känner sig trygga i skolan
• Utvärderingar av olika kurser
• Frånvarostatistiken
• Dokumentation kring olika insatser i elevvårdsärenden
• Eleverna vill komma till skolan
• Enkät
• Nationella prov
• Utvecklingssamtal
• Stämning i klassen
• Djupintervjuer
• Skolledarbesök

Inget samarbete mäts således. Det beror såklart på att samarbete är förbannat svårt att mäta. Hur skulle det ens kunna mätas? Ska lärarkollegorna frågas? De som konkurrerar om samma lönepott?

Istället läggs stor fokus på elevernas betyg. Om jag nu lyckas utarbeta en metod, eller anammar en pedagogisk idé som lyckas väl och mina elever höjer sin kunskapsnivå så till den grad att jag får en fet löneförhöjning, skall jag då delge denna idé till mina arbetskamrater? Samarbete är ett minimikrav. Men det mäts ju fan inte. För det kan inte mätas.

Istället för att individuell lönesättning skall sporra till samarbete så tror jag definitivt att en mer gemensam lönesättning hade bidragit till ett mer öppet och ärligt menat samarbete. Men vänta lite, nej just det, samarbete mellan anställda är ok, enighet är det inte...

Intressanta inlägg om: skola, skolan, utbildning, lärare, lönesättning, samarbete

Från att ha hoppats på utbildning som en väg till ökad social mobilitet för befolkningen talas det nu oftast om utbildning i termer av social reproduktion. Framgång i skolan gör människor legitimerade till högre positioner i samhället.

I Skolverkets forskningsrapport "Likvärdighet i en skola för alla" slås fast att utbildningssystemet i stora delar bygger på och utgår ifrån högre socialskikts värderingar och kultursyn och därför gynnas barn med den bakgrunden av systemets organisation och pedagogiska aktiviteter.

Men, vi lever också i en tid där det finns möjligheter och utrymme att förändra och bryta strukturer. Behovet av nya pedagogiska grepp i skolan är således uppenbart. Formativ bedömning är ett sådant grepp. En genomgång av över 20 olika studier visar att utvecklandet av formativ bedömning resulterat i betydande ökningar i elevers kunskapsutveckling. Dessa studier täcker ett antal olika skolämnen och sträcker sig från femåringar på dagis till universitetsstudenter.

 

Det är alltså tämligen välbelagt att utvecklandet av formativ bedömning höjer kunskapsnivån. Men samtidigt som formativ bedömning höjer kunskapsnivån genrellt så visar flera av studierna också att formativ bedömning hjälper s.k. svaga elever (elever med svårigheter att nå utbildningsmålen) mer än övriga. Så, formativ bedömning höjer alltså kunskapsnivån generellt men jämnar också ut den.

Det är ingen hemlighet att det generellt finns fler s.k. svaga elever i områden med hög andel arbetarklass- och invandrarbarn. Det är främst i dessa områden den formativa bedömningen kan spela en viktig roll. Det går att jämna ut möjligheterna till framgång i skolan. Framgång i skolan gör som sagt människor legitimerade till högre positioner i samhället. Jag hyser inga illusioner om att samhällspyramiden skall störtas enbart med pedagogik, men om vi kan bidra till att förändra delar av det som finns inom pyramiden så kan vi åtminstonde ge ett litet bidrag till nedmonteringen av den.

Som föräldrar bör ni ställa krav på de ansvariga för era barns skola. Är skolan medveten om vad forskningen visar i form av metoder för kunskapsutveckling? Om inte, berätta för dem!

Intressanta inlägg om: skola, skolan, utbildning, formativ bedömning, jämlikhet, samhälle, politik, pedagogik, kunskap

...läser jag att "En firmafest för ordningsvakter i Skövde urartade i natt till slagsmål."

Behövs knappast nån snitsig punchline från min sida här va?

Angående lärande och kunskap brukar man tala om tre didaktiska frågor, vad skall läras ut, varför skall det läras ut och hur skall det läras ut?. Skolan styrs numera av mål och resultat och inte i samma utsträckning av som tidigare av regler och av de tre didaktiska frågorna vad varför och hur så besvaras vad och varför-frågorna i styrdokumenten medan frågan om hur i mångt och mycket överlämnats till läraren att själv ta hand om. Det borde således vara viktigt att utforma strategier för att kunna greppa hur-frågan.

En sådan strategi presenteras av Paul Black och Dylan William. Den handlar om formativ bedömning/utvärdering. Traditionellt används i skolan det som kallas summativ bedömning, dvs. kontroll och utvärdering av elevers kunskaper i efterhand. Formativ bedömning innebär att läraren utvärderar elevernas arbete under processens gång.

Black och William menar att ""assessment" refers to all activities undertaken by teachers and by their students in assessing themselves, wich provide information to be used as feedback to modify the teaching and learning activities in wich they are engaged. Such assessment becomes "formative assessment" when the evidence is actually used to adapt the teaching work to meet the needs."

För att ta det grundligt så presenterar Black och William sina tankar genom diskutera I Black-box-termer (ett inlägg från Marcus gamla blogg hjälpte mig att förklara detta). Black box-teorin sägas vara en teori om en rationalitet. En rationalitet är ett fragment plockat ur verkligheten där vi mer eller mindre kan förutsäga vad som kommer att ske utifrån vissa givna premisser. Alltså, vid ett visst input (av lärare, elever, förväntningar, omgivande strukturella förutsättningar etc.) i klassrummet ges ett visst output (förhoppningsvis kunnigare elever, tillfredställda lärare etc.). Vi vet alltså att något fungerar eller inte fungerar, men inte hur (och därmed varför) det fungerar eller inte fungerar. Det är denna blinda fläck som kallas the black box.

Att vara kompetent som lärare blir här lika med förmågan att agera rationellt, dvs. att kunna förutsäga vilket input som ger vilket output och att värdera det resultatet, och till sist att föredra "bra" resultat framför "dåliga". Utmaningen, och själv kärnan i mitt resonmang, blir då att inte man inte bör nöja sig med att det fungerar utan att faktiskt ge sig i kast med hur det fungerar. Dvs. försöka att öppna the black box. Att praktisera formativ bedömning kan här vara ett mycket kraftfullt verktyg.

Den grundläggande frågan kanske kan ställas så här: Kan man som lärare rättfärdiga en praktik, ett tillvägagångssätt, med motiveringen att det fungerar, när man inte vet hur det fungerar?

Intressanta inlägg om: skola, utbildning, skolan, formativ bedömning, black box-teori, samhälle, rationalitet, lärare, elever

Bloggaren som länge försökt marknadsföra sig genom att vara så inaktiv som möjligt verkar äntligen ha gjort comeback. Välkommen tillbaka Hjalmar. Trevligt säger Björn.