Björn

Det är svårt att inte fundera vidare på det där med internationell solidaritet. Jag tycker det finns väldigt mycket frågor och väldigt få svar?

Om vi tar exemplet från förra inlägget, Waxholmsmålet, så undrar man ju vad en svensk arbetare har för val. Om det nu är så att lettiska företag inte har råd att pytsa upp löner i svensk klass, vilket väl borde innebära att fördelningen av kontrakt etc stannar i de rikare länderna, Sverige i detta fallet, vad tusan skall en svensk arbetare som vill visa internationell solidaritet göra?

Argumentet är ju såklart, och det är vänstern som oftast framför det, att vi överkonsumerar i västvärlden. Å det är ju sant. Den västerländska arbetarklassen borde således gynna resten av världen (och sig själva) genom att acceptera sänkta löner och sämre levnadsstandard. Am I right?

Nej, jag är inte säker på att det är rätt. Egentligen är det väl inte en sämre levnadsstandard utan snarare en annan levnadsstandard vi borde ha? (Tja, definiera levnadsstandard du...) I en annan levnadsstandard ingår väl medveten konsumtion för att rädda planeten etc. Sådan miljömärkt konsumtion är bra mycket dyrare för den svenska arbetaren än den vanliga konsumtionen?

Så var har den svenske arbetaren för alternativ?

Intressanta inlägg om: ekonomi, internationell solidaritet, samhälle, arbetarklassen, Waxholmsmålet, politik, Sverige

Så var det den där grejen med facket, arbetarna och nationalstaten igen. Finfacts Ireland rapporterade igår att EU-domstolen med stor sannolikhet går på fackföreningarnas linje i frågan om importerad, billig, arbetskraft. Europeiska fackföreningar skall ha möjlighet att tvinga företag "from other member states to comply with local wage agreements."

Vilket t.ex innebär att "the Swedish trade union at the centre of the dispute was entitled to insist that the Latvian company providing the workers, sign up to the same wage agreement which governed Swedish construction workers."

Schysst för svenskar att inte bli utsatta för lönedumpning. Fint för lettiska arbetare att få rätt till lön i paritet med sina europeiska kollegor. Det måste vara ett steg mot ökad internationell solidaritet. Men jag vet inte jag. Är det så enkelt? Har lettiska företag råd att pytsa upp löner i svensk klass, eller innebär detta bara att fördelningen av kontrakt etc stannar i de rikare länderna, där företagen kan betala?

Domstolens utlåtande gjorde också gällande för facken att "this right had to be proportionate and in the public interest." Så det var väl inte så lite smolk i glädjebägaren va? För vem fan ska sätta kriterierna för vad som är i samhällets intresse?

Nog vore det spännande om också företag kunde få sina ekonomiska krav och önskningar reglerade för att vara "proportionate and in the public interest." (På passning från Marcus)

Intressanta inlägg om: ekonomi, politik, samhälle, EU, EU-domstolen, samhällsekonomi, företag, facket, fackföreningar, Sverige, Lettland, nationalstaten, löner

Eftersom jag under dagen blivit praktiskt taget krossad av en åttaåring i Kalaha och varit nära ett komplicerat benbrott i en styltrelaterad incident så orkar jag inte göra mer än att posta ett refererat. Ja, jag vet att det är dassigt att skriva samma saker om igen, men jag lovar, ni hade inte läst detta om jag inte tagit upp det.

Matilda Wiklund, lektor på Örebros universitet, skriver i senaste numret av Pedagogiska magasinet om sin avhandling Kunskapens fanbärare som är en granskning av den utbildninspolitiska debatten i Dagens Nyheter på 1990-talet. För att sammanfatta hennes slutsatser så menar hon att utbildningsdebatten inte präglas av den bredd och komplexitet som borde prägla ett öppet debattforum.

Ju längre årtiondet (1990-talet) led så förefaller debatten alltmer ha blivit en utbildningspolitisk manifestation. Endast i få fall förekom ett geniunt och brett meningsutbyte. Wiklund noterar en slående likhet i argumentationen på ledarsidorna och i de debattartiklar som valts ut för publicering i tidningen. Wiklund dristar sig till att påstå att DN under 1990-talet varit en utbildningspolitisk catwalk där man salufört en viss beskrivning av skolsituationen och ett specifikt utbildningsideal.

Hur ser då denna DN´s saluförda bild av skola och utbildning ut? Den är i mångt och mycket dubbelbottnad menar Wiklund och påpekar att DN´s skolpolitiska agenda består av en konservativ längtan efter ett mer ordnat då och mer nyliberala lösningar som lever upp till kraven i samtidens ekonomiska situation.

Centralt är att arbetsmarknaden ställer nya krav på resultat och kvalitet vilket ökar kraven på resultatredovisning och kvalitetskontroll, vilket lyfter fram förhållandet mellen skola och elev som en kund - säljarrelation. Ökad valfrihet, marknadsanpassning av skolan ses som framsteg i en nyliberal och framtidsinriktad retorik. Å andra sidan bakas i DN en mer konservativ sida in. Skolan ska ställa tydliga kunskapskrav samt värna tradition och gemensamma värden.

DN förespråkar således en nyskapande och traditionsenlig skola medan motståndarna i debatten framställs som trendbetonade och förlegade.

DN´s stora utbildningspoltiska drag är dock krisscenariot, enligt Wiklund. Svenska skolan befinner sig i kris. Här finns medielogiken allerstädes närvarande. Utmåla något som en kris för att sälja. Dessutom gör sig ett problem bättre om det kan polariseras. DN´s lösning på krisen är klar menar Wiklund; ökad differentiering, valfrihet och marknadsanpassning.

Wiklund konstaterar också att:

"Rapporteringen av problemen med det svenska utbildningssystemet bär här en tydlig bismak av kritiskt avståndstagande mot det (socialdemokratiska) välfärdsbygget mer generellt."

Intressant att se hur borgerlig media skruvar "debatten" till att bli ett propagandainstrument. Tänk på det nästa gång ni läser DN...

Andra intressanta bloggar om: skola, skolan, utbildning, utbildningspolitik, samhälle, politik, propaganda, DN, debatt, Matilda Wiklund

Måste givetvis råda alla att lämna sitt bidrag till kampen mot prostatacancer. Helst ser jag att ni gör det hos Bajens mustaschkamp!

Funderade häromdagen på vilken låttext som är den bästa/vackraste som finns. Har du några favoritrader? Citera och motivera varför och förklara kort vad raderna betyder för dig. Jag tror jag har funderat klart...

Alliansen med Jan Björklund i spetsen vill alltså ha mer nationella prov. Det handlar främst om att säkerställa likvärdigheten i betygssättning och kunskapskrav över hela landet. För att utvärdera kunskap kan vi i huvudsak tala om två olika bedömningssätt, summativ bedömning och formativ bedömning.

Summativ bedömning är den sorts bedömning som sker när läraren bedömer, utvärderar eller kontrollerar elevernas kunskaper i efterhand, efter själva inlärningsprocessen. Summativa bedömningar kan sägas ha det gemensamt att de syftar till någon sorts betygsättning eller rangordning av elevers prestationer eller kunskaper. Syftet med summativ bedömning är således att ge läraren en så bra bild som möjligt av kvantitativa och kvalitativa aspekter av elevernas lärande i förhållande till undervisningsmålen samt att på något sätt ge dessa ett betyg eller omdöme. Exempelvis kan summativ bedömning då ligga till grund för t.ex. certifikation av någon slags kompetens, fullbordade studier etc.

För att förklara formativ bedömning har jag grävt i citatarkivet, Black & Williams menar att;

"...the term "assessment" refers to all activities undertaken by teachers and by their students in assessing themselves, which provide information to be used as feedback to modify the teaching and learning activities in which they are engaged. Such assessment becomes "formative assessment" when the evidence is actually used to adapt the teaching work to meet the needs."

Denna definition kan dock vara i behov av att konkretiseras, vilket Tunstall & Gipps gör;

"Formative assessment means that teachers using their judgements of childrens knowledge or understanding to feedback into the teaching process and to determine for individual children whether to re-explain the task/concept, to give further practice on it, or move on to the next stage"

Formativ bedömning är alltså bedömning/utvärdering som sker under inlärningsprocessens gång. Dess syfte är att påverka elevernas beteende i linje med de aktuella målen för undervisningen men också att korrigera fel.

Är skillnaden klar? Jag hoppas det. Dikotomiseringen av dessa två kategorier är inte självklar, utan de är snarare att se som idealtyper (som Weber skulle sagt). De utesluter inte varandra, och det finns förmodligen ett behov av att använda båda dessa verktyg i alla utbildningssammanhang.

Problemet med Björklunds vurmande för mer nationella prov, som jag ser det, är att dessa riskerar att få funktionen av just summativ bedömning/utvärdering. Risken är uppenbar att dessa prov enbart blir en kontrollmekanism för skolans s.k. kvalité. Fokus för skolor, rektorer och verksamma pedagoger hamnar då på att kunna visa att eleverna kan ditt och datt. Hur de lär sig ditt eller datt hamnar då i skuggan.

Produkten blir då viktigare än processen. Summativ bedömning blir viktigare än formativ bedömning. Så vad är problemet? Jo, formativ bedömning har visat sig gynna kunskapandet hos samtliga elever, men mest hos de s.k. svaga eleverna. De svaga eleverna finns mest frekvent i arbetarklass- och invandrarområden. Det är de som blir drabbade om och när allliansens skolpolitik slår fel.

Intressanta inlägg om:skola, skolan, utbildning, folkpartiet, björklund, alliansen, skolpolitik, utbildningspolitik, politik, samhälle, kunskap, bedömning, utvärdering, barn, elever, lärare, pedagogik

Satt i bilen på väg ner från den kungliga hufvudstaden i söndags och fick höra nån sportkommentator framföra åsikten att spelare borde tvingas ställa upp för landslaget. Det var nog det mest korkade jag hört någonsin. Fan, journalister är väl i allmänhet ganska allmänbildade? Det trodde åtminstone jag.

Via en viss samhällsvetenskaplig allmänbildning skulle denna sportjournlist inse att det är doomed att framföra såna förslag. Nationalstaten hänger på repen. Om nationell identitet är nationalstatens sista suck som Mr Brown så förträffligt skriver, så är landslagsidrotten den nationella identitetens sista utpost.

För det är givetvis så, idrott är ingenting som är opåverkat av samhället i övrigt. Nationalstatens minskande betydelse innebär också minskat intresse för den, minskad identifiering med de (i vårt fall) blågula färgerna. Inte på 10-15 års sikt, men i ett längre perspektiv. Spelare, ledare och supportrar kommer bry sig mindre och mindre om landslag och istället identifiera sig med klubblag.

FIFA och andra fotbollsförbund kommer säkerligen att försöka möta det dalande intresset med att lägga VM vartannat år eller liknande. Jag tror säkert att VM och EM kommer leva kvar som en relik över en svunnen era där den nationella identiteten kan dansa en sista dans. Men det spelar mindre roll, VM, EM och andra landslagsevenemang kommer hjälplöst minska i betydelse och intresse.

Egentligen är det ju enbart positivt. Men det är klart att det är lätt att bli nostalgisk när man tänker tillbaka på klassiska landslagsmatcher och framförallt medias monumentala överdrifter när de försöker koppla matcher till politiska händelser. Som ett fint exempel har vi Falklandskriget revisited i VM 1986. Eller som i VM 2002 VM 2006, när Angola skulle ge forna kolonialmakten Portugal på truten. Bäst är väl kanske ändå den engelska tidning som under EM 2000 efter Englands andra förlust i rad mot Tyskland i mästerskap förklarade att:

Ja, nu har de ju slagit oss två gånger i rad i vår nationalsport. Men vi kan ju alltid trösta oss med att vi slagit dem två gånger i deras nationalsport...

Intressanta inlägg om: nationalism, nationell identitet, nationalstaten, politik, fotboll, idrott, sport, FIFA, landslaget, landslagsidrott samhälle

En något senkommen uppföljning, but still. Jan kunde givetvis inte undvika tillfället att omfamna utbildningsdepartementets råd; den nationella styrningen i skolan måste öka. Det är intressant. Klassisk folkpartism handlar ju om att minska statens inflytande på samtliga områden. Men denna nya utbildningspolitiska inriktning går kanske hand i hand med partiets övriga nationella enhets-politik?

Den ökade nationella styrningen motiveras med att utbildningens likvärdighet måste öka. Utbildning skall vara likvärdig på alla skolor över hela landet. Likvärdighet, slår det mig, är ett jävla svajigt ord. Om vi faktiskt vill ha en likvärdig utbildning så krävs det väl faktiskt detaljstyrning av undervisningen? Det låter helt otroligt att ett borgerligt parti tar den striden. Faktum är att facket är starkt kritiskt, för att de är rädda för att det blir för mycket statlig styrning. The world turned upside down...

Eller förresten, likvärdig betyder ju faktiskt inte samma eller likadan. Det betyder jämngod, liknande värde. Saken är jnu bara den att Björklunds verktyg för denna ökade likvärdighet är mer nationella prov. Det borgar just för att utbildningen, undervisningen, skall bli just samma eller likadan. Utmaningen för Björklund blir väl rimligen att kombinera denna nya vurm för statlig styrning med fortsatt utvecklande av friskolesystem etc. Hur skall två skolor med totalt olika ämnesinriktningar kunna nå en likvärdig nivå?

Intressanta inlägg om: skola, skolan, utbildning, samhälle, folkpartiet, jan björklund, liberalism, politik, utbildningspolitik, alliansen, likvärdighet

Även om Leijonborg ska avgå och kan fortsätta med öldrickandet så finns ju Major Björklund kvar att gnälla på. Det skall bli mycket roligt att se om Mr Major följer upp utbildningsdepartementets råd och rön ordentligt. Det borde i så fall bidra till seriösa trovärdighetsproblem für das Volkpartei.

Även om jag inte uppdaterar här så ofta längre. Det beror på att jag prioriterar andra saker;

• Solen börjar titta fram och jag gillar glass och parkhäng
• Jag skriver på mitt examensarbete
  
• Jag har efter knäoperation och rehabilitering gjort comeback på fotbollsplanen
  

Hoppas ni hänger med i fortsättningen ändå!

Sociologen Jürgen Habermas talar om kommunikativt handlande som ett sätt att förklara att rationaliteten ligger i själva processen. Kommunikativ rationalitet är, med Marcus ord, "hur man använder kunskap, logik, argumentationsteknik etc, och är inte direkt relaterat till resultatet som en sådan process leder fram till. Detta är kompromissens och den ömsesidiga förståelsens rationalitet." Detta öppnar för den av mig så hyllade dialogen;

Habermas's entire conceptual framework is focused around social interaction and communication, and he ties rationality to the validity basis of everyday speech. It contextualizes reason in the everyday practices of modern individuals. This is against philosophies (e.g. Plato, Kant, etc.) that sought to ground reason in an intelligible and non-temporal realm, or view from nowhere, which supposed that reason was able to judge the realm of time and contingency from an outside perspective.

För mig betyder det här ungefär detsamma som andemeningen i det jag skrivit under rubriken På spaning efter en ny epistemologi; Kunskap är diskuterbar och det finns ett behov av en ny epistemologi där vi inte ser kunskap, (eller "rationalitet" för den delen) som något som kan avgöras ur en "view from nowhere". Det skapas i samspelet, den mellanmänskliga interaktionen. Dialogen.

Som lärare, eller som presumtiv samhällsförändrare i allmänhet (jo, skolan är ju en total försvarare av det rådande samhället, jag vet, desto större anledning att dra sitt strå till stacken för att förändra det då) så tycks det mig vettigt att dra paralleller mellan Habermas kommunikativa handlande och den ryske litteraturvetaren Michail Bakhtins dialogicitet.

Genom Bakhtins dialogicitet beskrivs hela människans existens som en dialog där förhållandet mellan ett du och ett jag således spelar en alldeles avgörande roll. För Bakhtin skapas mening och förståelse (och således också lärande) i mötet, kommunikationen, mellan människor. All mänsklig kommunikation är för Bakhtin socialt organiserad genom dialogiska relationer vars ord bär på kulturellt och institutionellt formade betydelser.

Bakhtin kritiserar lärande i form av monolog. Monologen, är enligt honom ett auktoritativt yttrande som stänger dörren för tvivel, frågor eller motföreställningar. Om psyket bara består av sådana auktoritativa röster blir det statiskt, utveckling förutsätter dialog menar Bakhtin.

Anledningen till att jag nämner Bakhtin är att det finns stora möjligheter till konkreta åtgärder i pedagogiska sammnhang (även om jag p.g.a utrymmesskäl inte drar upp dem här). Om Bakhtins dialogicitet kan vara ett rent pedagogiskt sätt förbättra och förändra skolan, så är det intressant att fundera vidare på vad hans "utveckling förutsätter dialog" skulle innebära för strävan efter samhällelig förändring i ett större sammanhang. Är det möjligt att para det med Habermas kommunikativa handlande?

Avslutningsvis, en liten reminder: Det är i dialogen, det mellanmänskliga samspelet, som konflikt uppstår. Tro inte jag glömt det. ;)

Intressanta inlägg om: samhälle, filosofi, politik, Habermas, Bakhtin, dialogicitet, pedagogik, dialog, samspel, kommunikation, skola, utbildning