Björn

Hans Lagerberg har skrivit boken Lärarna, där han går till attack mot kontrollivern i svenska skolan. Istället vill han försvara det fria mötet mellan lärare och elev.

Det finns en intressant idémässig koppling att göra angående konflikten mellan kontroll och det fria mötet i skolan. För att använda gängse dikotomier i dagens vulgodebatt om skolan så kan kontroll sorteras in under den borgerliga kunskapsskolan medan det fria mötet återfinns i den socialdemokratiska flumskolan.

Ökad kontroll, ökade kunskapsutvärderingar etc kan ses som steg mot en ökad jämlikhet i skolan. Standardiserade tester, samma för alla, ingen behandlas bättre eller sämre än någon annan. Detta är knappast ett honnörsord för en politik grundad i traditionellt liberal ideologi.

Det fria mötet å sin sida förutsätter ett avvisande av ovanstående. Att se individen, att inse att bedömningen i skolan av elevers kunskaper inte behöver präglas av strävan att vara rättvis och systematisk eller att passa vissa utvärderingssystem. Frågan är om en sådan beskrivning av Socialdemokratisk politik gjort sig på något annat område?

Det kan kanske vara lätt att gå vilse i diskussionen, men det handlar om mål och medel. För att skapa ett jämlikt samhälle (och en jämlik skola) krävs kanske metoder som kan framstå som ojämlika. Att applicera jämlika metoder på ett ojämlikt samhälle kan bara gynna de som redan är i toppen av pyramiden.

Intressant om: skolan, skola, utbildning, skolpolitik, utbildningspolitik, barn, elever, lärare, pedagogik, jämlikhet, alliansen, Jan Björklund, politik, samhälle, flumskolan, kunskapsskolan, ojämlikhet

Det var en gång ett knä. Knäet genomförde en dag i september, sin vana trogen, en fotbollsträning i sin strävan att hjälpa sitt lag kvar i division 2. Under en bollövning vred sig knäet alldeles för många grader utåt åt höger. Knäet kände hur något gick sönder inuti sig.

Knäet lyckades via bakvägen få en tid hos en privat ortoped. Knäet gick dit och fick diagnosen "ledbandsskada". Knäet visste att en ledbandskada inte är särskilt allvarligt och fortsatte därför att träna. När knäet fortsatte att träna kände knäet att ledbandskadan inte gick över så som den borde göra. Knäet tyckte därför att det vore en bra idé att röntga knäet för att få klarhet i vad som hänt. Knäet var fullt medveten om att knäet gick via den offentliga vården skulle det växa mossa på knäet innan det skulle få en chans att röntgas.

Knäet gick därför till ytterligare en privat vårdgivare (inte samma som första gången) för att om möjligt kunna få röntga knäet. Knäet lyckades få en remiss till en röntgen från den privata vårdgivaren, varefter knäet själv gick och tjatade på den offentliga vården om en tid för magnetröntgen. Det fanns inga tider. Men knäet tjatade lite till och upp poppade en tid redan nästa dag.

Knäet röntgades och plåtarna skickades tillbaka till den privata vårdgivaren och två veckor senare fick knäet beskedet. Privat vårdgivare hade haft brutalt fel. Ledbandskadan var inte bara en ledbandskada utan även en meniskskada och korsbandskada. Vilket knäet visste var mycket, mycket allvarligare.

Knäet fick en remiss till en "bedömning om operation behöver göras". Denna remiss skickade den privata vårdgivaren till den offentliga vården för utredning. Nästa dag ringer det hos knäet från en tredje privat vårdgivare som försynt undrar vad fan de ska göra med knäets remiss som de fått av privat vårdgivare nummer två. Knäet fattar ingenting och ber dem skicka remissen till den offentliga vården.

Den offentliga vården får nu förhoppningsvis remissen och ska då bedöma om operation är nödvändig. Detta beslut kunde tydligen inte privat vårdgivare två inte fatta. Istället får samma procedur göras om. Knäet vet vilka som får betala detta dubbeljobb. Knäet vet också att det i den offentliga vården lär ta upp till ett år innan knäet kommer att kunna opereras och vilka som kommer att få betala knäets sjukgymnastik under väntan på operation. Knäet började inse att knäet troligen kommer att vara ett fossil innan det kommer att opereras.

Knäet orkade inte vänta utan betalade hela skiten själv.

Ja, vet någon Socialdemokrat det? Jonas Morian skriver om Socialdemokraternas nya tag i skolpolitiken. Mona Sahlin tycker att det är "som om vi vore emot ordning och reda, mot kunskap och som att det stora är när man får betyg". Ylva Johansson menar att S misslyckats med skolpolitiken och att sossarna nu skall sätta "kunskaper och lärande i centrum. Systematisk kunskapsuppföljning för alla elever varje termin. Varje barns kunskapsutveckling är skolans primära uppdrag som noga måste följas."

Det låter ju bra Ylva. Men kan du berätta vad kunskapsutveckling är? Utveckling och uppföljning av vilken kunskap?

Kunskap är inget entydigt begrepp. Idag kan sägas att det i stora drag finns tre olika kunskapsuppfattningar; rationalism, empirism och konstruktivism. Rationalism innebär att kunskap ses som ett inre fenomen, kunskap är alltså resultatet av mänskligt tänkande, medan empirismen anser att kunskap uppstår som ett resultat av våra iakttagelser av föremål och företeelser i omvärlden. Konstruktivism är att se som den tredje uppfattningen som försöker smälta samman olika drag ur de två förstnämnda. Kunskap konstrueras mellan den lärande och läraren, t.ex. Beroende på vilken kunskapssyn som anammas så kan skolan utformas på väldigt olika sätt.

Socialdemokraterna skall tydligen ha någon form av rådslag beträffande partiets framtida skolpolitik i slutet av September. Inför detta är det min förhoppning att Socialdemokratiska skolpolitiker kan inse att det inte är någon idé att slänga sig med ytliga floskler om "kunskapsutveckling och uppföljning".

En bra ingång vore då kanske att faktiskt diskutera vad tusan kunskap är och hur den uppstår. Mitt tips till Socialdemokraterna är att ta en lite djupare titt på vad den socialdemokratiska ideologin faktiskt förespråkar för kunskapssyn. Först då tror jag att de kan skapa en verklig, ideologiskt förankrad, motvikt mot den borgerliga skolpolitiken.

Intressant om: kunskap, kunskapsutveckling, epistemologi, Jonas Morian, Socialdemokraterna, politik, samhälle, skola, skolan, utbildning, skolpolitik, utbildningspolitik, ideologi, alliansen, Mona Sahlin, Ylva Johansson, konstruktivism, rationalism, empirism, kunskapssyn

Frågan har berörts tidigare. Alliansens vilja att införa nationella prov från tredje klass hotar den pedagogiska mångfalden. Dessutom kommer den ökade fokuseringen på nationella prov (såsom de varit utformade hittills) förmodligen innebära ett steg tillbaka till en gammal kunskapssyn eftersom de oftast är utformade som rent summativa tester. Det är viktigt att komma ihåg skolpolitiska idéer inte alltid är baserade på vetenskaplig forskning utan också, för att inte säga oftast, är ett resultat av ideologiska föreställningar.

Relevant forskning redovisas t.ex. i Skolverkets skrivelse Underlag till ramverk för en provbank/bedömningsresurs i grundskolan. Där påpekas att det krävs att arsenalen av bedömningsinstrument i skolan måste breddas. Detta för att fånga det breda spektrum av kunskaper och färdigheter som eftersträvas i skolan styrdokument. En slutsats som dras är att lärare som regel bör använda flera olika metoder (läs mer om distinktionen mellan summativ och formativ bedömning) och vid varje tillfälle välja den metod som bäst fångar de kunskaper som läraren avser bedöma.

När det talas om kvalitén på kunskapsbedömning så är det svårt att bortse från begreppen validitet och reliabilitet. Beträffande detta konstaterar Skolverket att bedömningar med hög validitet i förhållande till mål och prestation (storskaliga nationella prov alltså), många gånger har låg grad av reliabilitet, vilket gjort att man ifrågasatt möjligheten att använda alternativa bedömningsformer vid storskaliga bedömningar. På svenska betyder det att det är svårt att utforma de nationella proven på ett annat sätt än det som främjar en gammal, förlegad, kunskapssyn.

Forskningen är dock inte så entydig. Det finns enligt Skolverket även studier som visar att de olika bedömningsinstrumenten går att väva samman. Utmaningen ligger, enligt forskarna, istället i att skapa ett positivt förhållande mellan formativa och summativa bedömningsformer.

Är det sådana sammanvävda bedömningsmetoder Alliansens skolpolitiker avser utveckla i sina nationella prov? Gärna för mig, det är nämligen att göra precis vad den socialdemokratiska "flumskolan" gjort i jakten på vad som kan kallas en ny epistemologi.

Intressanta bloggar om: skola, skolan, utbildning, alliansen, politik, samhälle, lärare, elever, pedagogik, ideologi, samhälle, formativ bedömning, summativ bedömning, bedömning, prov, nationella prov, skolverket, reliabilitet, validitet, forskning, kunskapsbedömning, kunskap, kunskapssyn, epistemologi, utbildningspolitik, skolpolitik

...hur det ska se ut och hur det ser ut. Sitter en frontlinjebyråkrat.