Vad ska vi med kunskap till?
Den skolpolitiska debattartikeln i Dagens Nyheter häromdagen öppnar för ytterligare funderingar. Författarna kritiserar ”många pedagoger” för att de har en
"…märkligt instrumentell uppfattning om vad kunskap är. De rekommenderar regeringen att byta ut "kunskapsinnehållet i skolorna", eftersom vi nu upplever en, ospecificerad men ny "konkurrenssituation i världen". I samma andetag letar man efter "mer tidsenliga och adekvata kunskaper till skolorna så att medborgarna kan klara sina framtidsuppdrag".
Detta tangerar viktiga filosofiska och ideologiska spörsmål. Vad är kunskap och vad är den till för? Att ha en instrumentell syn på kunskap innebär att man antar att kunskapen är till för något ändamål. Den syftade till något, vare det en hopsnickrad stol, en plöjd åker eller kanske just kompetens för att möta en ny ”konkurrenssituation i världen”.
Vad är kunskapen om den inte är instrumentell? Är kunskapen inte instrumentell så måste den ha ett egenvärde. Den är då bara till för sig själv och syftar inte till något annat. Vilket ju blir helt meningslöst och världsfrånvänt. Hur kan något ens finnas om det inte står i relation till något annat? Jag vill hävda att all kunskap är instrumentell.
Saken är att vi i den moderna kapitalistiska världen tenderar att formulera denna instrumentalitet i hur mycket kunskapen kan ge i form av vinster i det ekonomiska systemet, eller med andra ord, i en ny ”konkurrenssituation i världen”. Som en kontrast till en sådan instrumentalitet kan vi vända oss till en klassiker inom pedagogiken, John Dewey, som menar att det centrala i all utbildning är att den leder till demokrati och frihet. Frihet här förstått som en medveten, reflekterad handling. Frihet förutsätter då givetvis viss kunskap om att klara sig ekonomiskt men det syftet är inte, och ska inte vara, det slutgiltiga målet.
Bloggat: Svensson, Katastrofala Omslag, Ett hjärta rött,
"…märkligt instrumentell uppfattning om vad kunskap är. De rekommenderar regeringen att byta ut "kunskapsinnehållet i skolorna", eftersom vi nu upplever en, ospecificerad men ny "konkurrenssituation i världen". I samma andetag letar man efter "mer tidsenliga och adekvata kunskaper till skolorna så att medborgarna kan klara sina framtidsuppdrag".
Detta tangerar viktiga filosofiska och ideologiska spörsmål. Vad är kunskap och vad är den till för? Att ha en instrumentell syn på kunskap innebär att man antar att kunskapen är till för något ändamål. Den syftade till något, vare det en hopsnickrad stol, en plöjd åker eller kanske just kompetens för att möta en ny ”konkurrenssituation i världen”.
Vad är kunskapen om den inte är instrumentell? Är kunskapen inte instrumentell så måste den ha ett egenvärde. Den är då bara till för sig själv och syftar inte till något annat. Vilket ju blir helt meningslöst och världsfrånvänt. Hur kan något ens finnas om det inte står i relation till något annat? Jag vill hävda att all kunskap är instrumentell.
Saken är att vi i den moderna kapitalistiska världen tenderar att formulera denna instrumentalitet i hur mycket kunskapen kan ge i form av vinster i det ekonomiska systemet, eller med andra ord, i en ny ”konkurrenssituation i världen”. Som en kontrast till en sådan instrumentalitet kan vi vända oss till en klassiker inom pedagogiken, John Dewey, som menar att det centrala i all utbildning är att den leder till demokrati och frihet. Frihet här förstått som en medveten, reflekterad handling. Frihet förutsätter då givetvis viss kunskap om att klara sig ekonomiskt men det syftet är inte, och ska inte vara, det slutgiltiga målet.
Bloggat: Svensson, Katastrofala Omslag, Ett hjärta rött,
Hur många professorer krävs det för att skruva i en glödlampa?
Dagens Nyheter publicerade 21/9 en debattartikel om den svenska skolan, författad av fem professorer. De hävdar att vi är på väg att skapa en
...klasskola som sorterar eleverna efter föräldrarnas bildningsnivå!
Det krävdes fem (5) professorer för att dra ovanstående slutsats. Att skolan är en institution som bibehåller, t.o.m. förstärker samhällets klasstruktur kan väl inte vara en nyhet? Pierre Bourdieu och Jean-Claude Passeron visade redan för 20 år sedan att skolsystemets inlärningsmässiga funktion är underordnad en social funktion som består i att hålla kvar och reproducera ett givet förhållande mellan samhällets olika klasser. Professorerna kanske tror att det inte har existerat något klassamhälle tidigare?
Professorerna drar slutsatser av sitt resonemang om den svenska skolans förfall och framlägger därtill två rekommendationer:
...skolan måste få autonomi att anställa kompetenta lärare och värderingen av en skolas framgång måste ske i ett system med central utvärdering - till exempel nationella prov.
Återigen, det krävdes fem (5) professorer för att komma fram till den första rekommendationen. Den andra är mer intressant. För att motverka att vårt skolsystem reproducerar förhållandet mellan olika samhällsklasser så bör vi alltså öka den centrala utvärderingen. Öka inslaget och betydelsen av t.ex. nationella prov.
Det finns ett land, USA, som historiskt haft den starkaste inriktningen mot en sådan utformning av skolan. De fem (5) professorerna borde kanske ta en titt på hur det landet ser ut i termer av klassamhälle och klassreproduktion.
Bloggat: Helena Duroj på samma ämne, Heiti,
Intressant om:skolan, skola, utbildning, skolpolitik, utbildningspolitik, politik, pedagogik, dagens nyheter, USA, utvärdering, nationella prov, betyg, Martin Ingvar, Ebba Witt Brattström
...klasskola som sorterar eleverna efter föräldrarnas bildningsnivå!
Det krävdes fem (5) professorer för att dra ovanstående slutsats. Att skolan är en institution som bibehåller, t.o.m. förstärker samhällets klasstruktur kan väl inte vara en nyhet? Pierre Bourdieu och Jean-Claude Passeron visade redan för 20 år sedan att skolsystemets inlärningsmässiga funktion är underordnad en social funktion som består i att hålla kvar och reproducera ett givet förhållande mellan samhällets olika klasser. Professorerna kanske tror att det inte har existerat något klassamhälle tidigare?
Professorerna drar slutsatser av sitt resonemang om den svenska skolans förfall och framlägger därtill två rekommendationer:
...skolan måste få autonomi att anställa kompetenta lärare och värderingen av en skolas framgång måste ske i ett system med central utvärdering - till exempel nationella prov.
Återigen, det krävdes fem (5) professorer för att komma fram till den första rekommendationen. Den andra är mer intressant. För att motverka att vårt skolsystem reproducerar förhållandet mellan olika samhällsklasser så bör vi alltså öka den centrala utvärderingen. Öka inslaget och betydelsen av t.ex. nationella prov.
Det finns ett land, USA, som historiskt haft den starkaste inriktningen mot en sådan utformning av skolan. De fem (5) professorerna borde kanske ta en titt på hur det landet ser ut i termer av klassamhälle och klassreproduktion.
Bloggat: Helena Duroj på samma ämne, Heiti,
Intressant om:skolan, skola, utbildning, skolpolitik, utbildningspolitik, politik, pedagogik, dagens nyheter, USA, utvärdering, nationella prov, betyg, Martin Ingvar, Ebba Witt Brattström
Jan Björklunds ideologiska agenda...
Det är illa att Jan Björklund missuppfattar eller medvetet missbrukar statistik för att därmed ställa en felaktig diagnos på den svenska skolan. Åtgärderna blir som bekant fel om diagnosen inte stämmer. Björklund borde istället erkänna att han för en ideologiskt grundad skolpolitik. Den är inte baserad på vetenskapliga rön och vetenskaplig statistik utan på ideologi, och det är väl inget fel i det egentligen. Om han bara kunde erkänna att så är fallet.
Jan Björklund har en vision av en skola som är präglad en modern kunskapssyn på bekostnad av en mer postmodern dito. Han försöker, via ökade kontrollmöjligheter i skolan, att försvara disciplinsamhället. Det disciplinsamhälle som växte fram på 1700- och 1800-talen, stagnerade under 1900-talet, och är det samhälle varur vårt skolsystem härstammar.
Att Björklunds skolvision strider mot, i stort sett, all etablerad forskning om vad som ökar elevers lärande är utom allt tvivel. Kvar står kanske frågan om Björklunds modell är ekonomiskt gynnsam. Han har vid tillfällen pratat om hur viktigt det är att Sverige hänger med i globaliseringsracet. Det har han givetvis rätt i, Sveriges befolkning har säkert ingen lust att se sig passerade i kompentens med företags- och kapitalflykt till följd. Rimligtvis borde då ett land som är sugna på att klara globalieringens utmaningar satsa på att kunna möta dessa nya krav som kommer av en globaliserad, snabbrörlig och föränderlig ekonomi.
Jan Björklunds idelogi innebär ett vurmande för modernitetens och disciplinens samhälle. En väg som inte med självklarhet leder till framgång. Världen präglas av en övergång till en mer postmoderna utformning och det disciplinära samhällets instiutioner krisar. Av detta skäl misstänker t.ex. Michael Hardt ocn Antonio Negri
...att det är de industriella och politiska krafter som tydligast satt sin tillit till den disciplinära produktiva modellens extrema modernisering som kommer att vara de som drabbas hårdast av denna övergång. (Imperiet s. 235)
En intressant ståndpunkt att fundera över när Björklund ser sig tvingad att genomföra reformer i skolan för att rädda rikets framtid.
Bloggat: Kamferdroppar, Sharazad, Babels Torn, ChristerMagister
Intressant om: skola, skolan, utbildning, utbildningspolitik, politik, skolpolitik, Jan Björklund, regeringen, alliansen, folkpartiet, modernitet, moderniserin, postmodernitet, postmodern, Michael Hardt, Antonio Negri, discplinsamhället, pedagogik, lärare, elever, idelogi, ekonomi, Imperiet, globalisering
Jan Björklund har en vision av en skola som är präglad en modern kunskapssyn på bekostnad av en mer postmodern dito. Han försöker, via ökade kontrollmöjligheter i skolan, att försvara disciplinsamhället. Det disciplinsamhälle som växte fram på 1700- och 1800-talen, stagnerade under 1900-talet, och är det samhälle varur vårt skolsystem härstammar.
Att Björklunds skolvision strider mot, i stort sett, all etablerad forskning om vad som ökar elevers lärande är utom allt tvivel. Kvar står kanske frågan om Björklunds modell är ekonomiskt gynnsam. Han har vid tillfällen pratat om hur viktigt det är att Sverige hänger med i globaliseringsracet. Det har han givetvis rätt i, Sveriges befolkning har säkert ingen lust att se sig passerade i kompentens med företags- och kapitalflykt till följd. Rimligtvis borde då ett land som är sugna på att klara globalieringens utmaningar satsa på att kunna möta dessa nya krav som kommer av en globaliserad, snabbrörlig och föränderlig ekonomi.
Jan Björklunds idelogi innebär ett vurmande för modernitetens och disciplinens samhälle. En väg som inte med självklarhet leder till framgång. Världen präglas av en övergång till en mer postmoderna utformning och det disciplinära samhällets instiutioner krisar. Av detta skäl misstänker t.ex. Michael Hardt ocn Antonio Negri
...att det är de industriella och politiska krafter som tydligast satt sin tillit till den disciplinära produktiva modellens extrema modernisering som kommer att vara de som drabbas hårdast av denna övergång. (Imperiet s. 235)
En intressant ståndpunkt att fundera över när Björklund ser sig tvingad att genomföra reformer i skolan för att rädda rikets framtid.
Bloggat: Kamferdroppar, Sharazad, Babels Torn, ChristerMagister
Intressant om: skola, skolan, utbildning, utbildningspolitik, politik, skolpolitik, Jan Björklund, regeringen, alliansen, folkpartiet, modernitet, moderniserin, postmodernitet, postmodern, Michael Hardt, Antonio Negri, discplinsamhället, pedagogik, lärare, elever, idelogi, ekonomi, Imperiet, globalisering
SR får kritik för sin serie om Jan Björklunds bluff
Sveriges Radio har i programserien "Kris i skolan?" granskat Jan Björklunds skolpolitik, och den statistik som den sägs vara baserad på. Björklund fick hård kritik i programserien och hans statistiska slutledningsförmåga ansågs mer eller mindre vara lika med noll.
Enligt undersökningen som ligger till grund för SR´s programserie finns det inget stöd i forskningen för att fler betygssteg ökar inlärningen. I programserien menas också att det inte finns något stöd för tesen att ökade sanktionsmöjligheter i klassrummet leder till bättre ordning.
SR´s undersökning får nu själv kritik från pedagogiskt håll för bristande förmåga att hantera statistik. Lars Henric Ekstrand, professor emeritus i pedagogik, menar att man undersökningen handskas med statistiken på ett felaktigt sätt och att den därmed är ovetenskaplig och saknar all trovärdighet.
Sveriges Radio försvarar sig och menar att Ekstrand drar slutsatser på felaktigheter. Bl.a. så säger Ekstrand att det bara finns 15-20 professorer i pedagogik, men SR hänvisar till Högskoleverkets statistik som visar att det finns 103 professorer i pedagogik. Detta följs av en diskussion om vem som egentligen kan kalla sig professor i pedagogik. Ekstrand menar också att det inte gjorts en korrekt bortfallsanalys i undersökningen, men denna återfinns på SR´s hemsida.
SR´s svar till trots så är Ekstrand övertygad om att SR medvetet försöker lura sina lyssnare och menar att undersökningen kommit fram till "bisarra" resultat. Ett sådant, enligt Ekstrand bisarrt, resultat är att
"58% av landets "utbildningsprofessorer" - i realiteten 33% eftersom så få svarade - inte tror att sanktioner i klassrummet skulle leda till bättre ordning!"
av vilket Ekstrand drar den, enligt mig bisarra, slutsatsen att
"Det skulle alltså inte spela någon roll för elevernas inlärningsresultat om miljön är lugn eller stökig. Det tror jag inte någon klart tänkande människa på allvar menar."
Hur läser Lars Henric? Det som undersöktes gällde ju uppenbarligen uppfattningen om kausaliteten mellan variablerna Sanktioner --> Ordning och inte Ordning --> Inlärningsresultat. SR´s undersökning må vara amatörmässig och vetenskapligt tveksam, men debatten gynnas inte av Lars Henric Ekstrands brist på kommunikationsförmåga. Vill man istället läsa en bra översikt av hur Alliansens skolpolitik fullständigt saknar grund i vetenskaplig forskning så kan man läsa Hans-Åke Scherps artikel i Pedagogiska magasinet 3/2008.
Intressant om:skolan, skolan, utbildning, utbildningspolitik, skolpolitik, Alliansen, Jan Björklund, statistik, politik, Lars Henric Ekstrand, pedagogik, vetenskap, vetenskaplighet, SR, Sveriges Radio, Skolan i kris, elever, lärare
Enligt undersökningen som ligger till grund för SR´s programserie finns det inget stöd i forskningen för att fler betygssteg ökar inlärningen. I programserien menas också att det inte finns något stöd för tesen att ökade sanktionsmöjligheter i klassrummet leder till bättre ordning.
SR´s undersökning får nu själv kritik från pedagogiskt håll för bristande förmåga att hantera statistik. Lars Henric Ekstrand, professor emeritus i pedagogik, menar att man undersökningen handskas med statistiken på ett felaktigt sätt och att den därmed är ovetenskaplig och saknar all trovärdighet.
Sveriges Radio försvarar sig och menar att Ekstrand drar slutsatser på felaktigheter. Bl.a. så säger Ekstrand att det bara finns 15-20 professorer i pedagogik, men SR hänvisar till Högskoleverkets statistik som visar att det finns 103 professorer i pedagogik. Detta följs av en diskussion om vem som egentligen kan kalla sig professor i pedagogik. Ekstrand menar också att det inte gjorts en korrekt bortfallsanalys i undersökningen, men denna återfinns på SR´s hemsida.
SR´s svar till trots så är Ekstrand övertygad om att SR medvetet försöker lura sina lyssnare och menar att undersökningen kommit fram till "bisarra" resultat. Ett sådant, enligt Ekstrand bisarrt, resultat är att
"58% av landets "utbildningsprofessorer" - i realiteten 33% eftersom så få svarade - inte tror att sanktioner i klassrummet skulle leda till bättre ordning!"
av vilket Ekstrand drar den, enligt mig bisarra, slutsatsen att
"Det skulle alltså inte spela någon roll för elevernas inlärningsresultat om miljön är lugn eller stökig. Det tror jag inte någon klart tänkande människa på allvar menar."
Hur läser Lars Henric? Det som undersöktes gällde ju uppenbarligen uppfattningen om kausaliteten mellan variablerna Sanktioner --> Ordning och inte Ordning --> Inlärningsresultat. SR´s undersökning må vara amatörmässig och vetenskapligt tveksam, men debatten gynnas inte av Lars Henric Ekstrands brist på kommunikationsförmåga. Vill man istället läsa en bra översikt av hur Alliansens skolpolitik fullständigt saknar grund i vetenskaplig forskning så kan man läsa Hans-Åke Scherps artikel i Pedagogiska magasinet 3/2008.
Intressant om:skolan, skolan, utbildning, utbildningspolitik, skolpolitik, Alliansen, Jan Björklund, statistik, politik, Lars Henric Ekstrand, pedagogik, vetenskap, vetenskaplighet, SR, Sveriges Radio, Skolan i kris, elever, lärare
Betyggsystemets vara eller icke vara
Det är inte överraskande om det uppstår konflikter i ett skolsystem vars betygsättning är utformat på ett språkligt, kommunikativt sätt, när dess egentliga syfte är mättekniskt. För det övergripande syftet med betygssystemet är att rangordna elever inför gymnasial och eftergymnasial utbildning.
Lärare sätts alltså i en situation där de skall översätta, tolka, de språkligt formade kunskapskraven till en poängsiffra: Godkänt = 10 p, Väl godkänt = 15 p och Mycket väl godkänt = 20 p. Detta kräver givetvis ett ganska stort mått av förenkling av en elevs förmodligen ganska komplexa kunskapsbild.
Den extrema motsatsen till betygsräkningen är måhända det ”postmoderna” alternativet, där kunskapen kanske inte alls är mätbar på det sätt som vi vant oss vid under 1900-talet. Kunskapsbedömning kan i det ”postmoderna” alternativet inte vara objektiv eller ”rättvis” i den mening som dagens betygssystems mättekniska syfte anger. Det finns alltså inget kunskapsmått här. Det finns ingen rationalitet vari vi kan kroka fast vår vilja att förstå och främja och bedöma kunskapsutvecklingen hos elever.
Tanken att det inte skall finnas något mått alls skrämmer. Finns det inget mått, ingen rationalitet, finns det kanske ingen mening? Frågan är om det existerar ett mellanläge mellan dessa två extrema punkter? Att beräkna och indexera kunskapen verkar på något sätt oundvikligt i dagens samhälle. Det ifrågasätts inte. Vi förutsätter att vi måste mäta kunskapen för att se om den är tillräcklig.
”Tillräcklig kunskap” är målet. Att då utarbeta rationella system för att hantera mätandet framstår ju som logiskt och rationellt för att nå detta mål. Går det ens att tänka utanför kunskapsmätandets ram? Jürgen Habermas har utvecklat något som han kallar för kommunikativ rationalitet, där han menar att man istället för att ställa upp mål varefter man rationellt ordnar sitt handlande (sitt betygssystem) kan låta själva processen ligga i fokus och placera själva rationaliteten däri istället.
Lyder vi Habermas och sätter fokus på process istället för ”produkt” innebär att kunskapen självt blir ett mål, och inte ett medel för att uppnå ett annat, högre, mål; ”Tillräcklig kunskap” i mätbara system. Givetvis visar forskningen att återkoppling i form av betyg inte påverkar elevprestationer. Detta till skillnad från ”uppgiftsrelaterad återkoppling med specifika kommentarer” i lärsituationen, processen, som ökar engagemanget och prestationen. Jan Björklunds skolpolitik riktar alltså in sig på åtgärder som inte påverkar elevprestationer.
Bloggat: Heiti , Ilsemarie , Vänstra Stranden
Andra bloggar om: skola, skolan, utbildning, utbildningspolitik, politik, skolpolitik, sociologi, Jürgen Habermas, skolan, lärare, elever, pedagogik, kunskap, kunskapssyn, epistemologi, samhälle, modernitet, postmodernitet, Jan Björklund, Alliansen, rationalitet, logik, kommunikativ rationalitet
Lärare sätts alltså i en situation där de skall översätta, tolka, de språkligt formade kunskapskraven till en poängsiffra: Godkänt = 10 p, Väl godkänt = 15 p och Mycket väl godkänt = 20 p. Detta kräver givetvis ett ganska stort mått av förenkling av en elevs förmodligen ganska komplexa kunskapsbild.
Den extrema motsatsen till betygsräkningen är måhända det ”postmoderna” alternativet, där kunskapen kanske inte alls är mätbar på det sätt som vi vant oss vid under 1900-talet. Kunskapsbedömning kan i det ”postmoderna” alternativet inte vara objektiv eller ”rättvis” i den mening som dagens betygssystems mättekniska syfte anger. Det finns alltså inget kunskapsmått här. Det finns ingen rationalitet vari vi kan kroka fast vår vilja att förstå och främja och bedöma kunskapsutvecklingen hos elever.
Tanken att det inte skall finnas något mått alls skrämmer. Finns det inget mått, ingen rationalitet, finns det kanske ingen mening? Frågan är om det existerar ett mellanläge mellan dessa två extrema punkter? Att beräkna och indexera kunskapen verkar på något sätt oundvikligt i dagens samhälle. Det ifrågasätts inte. Vi förutsätter att vi måste mäta kunskapen för att se om den är tillräcklig.
”Tillräcklig kunskap” är målet. Att då utarbeta rationella system för att hantera mätandet framstår ju som logiskt och rationellt för att nå detta mål. Går det ens att tänka utanför kunskapsmätandets ram? Jürgen Habermas har utvecklat något som han kallar för kommunikativ rationalitet, där han menar att man istället för att ställa upp mål varefter man rationellt ordnar sitt handlande (sitt betygssystem) kan låta själva processen ligga i fokus och placera själva rationaliteten däri istället.
Lyder vi Habermas och sätter fokus på process istället för ”produkt” innebär att kunskapen självt blir ett mål, och inte ett medel för att uppnå ett annat, högre, mål; ”Tillräcklig kunskap” i mätbara system. Givetvis visar forskningen att återkoppling i form av betyg inte påverkar elevprestationer. Detta till skillnad från ”uppgiftsrelaterad återkoppling med specifika kommentarer” i lärsituationen, processen, som ökar engagemanget och prestationen. Jan Björklunds skolpolitik riktar alltså in sig på åtgärder som inte påverkar elevprestationer.
Bloggat: Heiti , Ilsemarie , Vänstra Stranden
Andra bloggar om: skola, skolan, utbildning, utbildningspolitik, politik, skolpolitik, sociologi, Jürgen Habermas, skolan, lärare, elever, pedagogik, kunskap, kunskapssyn, epistemologi, samhälle, modernitet, postmodernitet, Jan Björklund, Alliansen, rationalitet, logik, kommunikativ rationalitet
