Jag drar!
Alternativet till vinstdrivande friskolor
Points taken. Risken är att debatten begränsas till två alternativ, statligt eller privat ägande. Socialism eller kapitalism, för att överdriva lite. Men det finns alternativ. Ett sätt att hindra privata kapitalister från att ta miljoner från skolan, samtidigt som staten hindras från att detaljstyra, är att skapa s.k. allmänintressebolag. En offentlig ägandeform som främst lyfts fram av Miljöpartiet.
Ett allmännintressebolag är ett icke-vinstdrivande företag, där allmänintresset fortfarande är i fokus. Måhända ett bra alternativ till privatisering där kapitalistisk rovdrift leder till att staten ändå får gå in och styra upp företagen.
Bloggat: skola, skolan, vinster, vinsutdelning, politik, skolpolitik, Lars Ohly, Jan Björklund, allmänintressebolag, utbildning, utbildningspolitik
Ingen läser ju det här ändå
Ett sätt vore att uppdatera oftare. Men (min definition av) kvalité och kvantitet är ibland svårt att kombinera och jag vill, vill, vill inte börja rapportera om vilken mat jag äter eller om jag ska tvätta närmsta timmarna. Så jag nöjer mig med att konstatera att ni som ändå kommer hit, läser och lämnar intressanta kommenterar verkligen är kvalité istället för kvantitet. Tack för det!
Bloggat:bloggar, läsare, bloggosfären
Folkpartiet goes Sverigedemokratiskt...
Hursomhelst. Hur stort kan problemet vara? Hur många bär burka och niqab idag? Om det är en fråga om identifiering borde det ju gå att lösa med fingeravtryck eller liknande. Men det är inte det stora problemet för Björklund. Han menar att det är uppenbart att undervisningen inte fungerar om läraren eller eleven har täckt ansiktet.
Så då får vi skrota distansutbildningarna. Synd, nu när vi har teknologi som gör det möjligt att sprida och skapa kunskap på obegränsat stora avstånd. Dessutom, jag trodde att jag hade lärt mig massor av att kommunicera via den här bloggen t.ex. Det har jag uppenbarligen inte för jag har knappt sett ett ansikte av er som brukar kommentera här.
Vad händer om burkan förbjuds i skolan? Kommer samma kvinnor, glada i hågen, befriade, trippa till skolan utan burka? Mer troligt är att de kommer att försvinna från utbildningarna och marginaliseras än mer.
Debatten borde väl inte hamna här, men det är svårt att inte dra parallellen: hur täckt får man vara? Jag har haft lärare sminkade långt bortom alla hälsosamhetens gränser. Är smink att se som ett uttryck för kulturellt tvång?
Problemet skall mötas där det finns. Om folk mot sin vilja tvingas att bära burka skall det tvånget straffas. Men grundförutsättningen i ett fritt samhälle måste vara att folk får ha på sig vad de vill, burka, stringtrosa eller vad det nu är. Det borde ett parti som kallar sig för liberalerna kunna inse, även om en del verkar tro att det vore liberalt med ett förbud. Men det är klart, kan man sno till sig ett par procent så är många beredda att tycka vad som helst.
Bloggat: skolan, skola, folkpartiet, skolpolitik, utbildningspolitik, samhälle, politik, pedagogik, burka, niqab, Sverigedemokraterna, utbildning, kunskap, kunskapssyn, förbud
Äganderätt till kunskap
Men specifika mediciner, specifika odlingsmetorder är framtagna under århundraden genom samspel mellan människor. De är gemensamt producerade. Varför skall de inte vara gemensamt ägda? När man tänker efter så är de flesta av världens praktiker gemensamma. Idag är inte längre den materiella produktionen dominerande, utan den immateriella. Produkten är då inte bara gemensamt producerad utan själva produkten, den immateriella, är gemensam per se.
Jag tror inte på att beslagta privat egendom ala Lenin, men kanske finns det fog för att tro att vi går mot en tid där det gemensamma ägandet kommer att framstå som mer och mer ofrånkomligt.
Bloggat: skola, skolan, utbildning, kunskap, politik, samhälle, ägande, privatisering
Kunskapens (av)förtrollande kraft
Till sist inser jag att den här informationen inte enbart ger mig frihet och kontroll. Kanske var jag lyckligare när jag inte visst vart [flyg]planen var på väg. Det gick lättare att drömma sig bort då. Sakta börjar jag förstå vad Max Weber menade med tillvarons avförtrollning.
Vårt samhälle har en faiblesse för förutsägbarhet och kontroll av osäkerheter, gärna genom tillämpning av teknologi. Max Weber kritiserade detta och menade att rationaliseringen av världen avhumaniserar livet och gör både livet och världen mindre betydelsefulla. Det är tillvarons avförtrollning.
I kontrast till detta kan man läsa Nils Edelmans artikel Kunskapens skönhet, där han menar att kunskapen, vetenskapen, informationen tvärtom bidrar till mer lycka, ännu mer nyfikenhet. Att man kan avnjuta tillvaron bättre ju mer man vet helt enkelt. Världen och livet ökar i betydelse ju mer vi vet om den. Dessutom, med varje ny kunskap uppstår, paradoxalt nog, bara ännu fler frågor och ännu mer osäkerhet!
Det är svårt att inte sympatisera med såväl Mats som Nils aspekter, men för att avförtrolla tillvaron ännu lite till så tror jag att en viktig punkt är vilken slags rationalitet vi talar om. En instrumentell rationalitet som ser till nyttomaximering, resultat och kvantifierbarhet bör inte få råda ensam. Då händer Stalin och då händer Hitler. Till slut.
Men Weber talar också om en värderationalitet, en sådan rationalitet styrs inte av praktiska resultat eller effektivitet, utan av ideal med vilka vi inte kan förhandla. Må det vara de tio budorden, Barnkonventionen eller vanlig hyfs. Någonstans måste vi väl, för att förstå varför och hur vi kunskapar, klara av att förena båda dessa rationaliteter.
Bloggat: skola, skolan, utbildning, skolpolitik, utbildningspolitik, rationalitet, Weber, Max Weber, filosofi, samhälle, politik, kunskap, kunskapssyn
Privatiserad kunskap
Till saken, en materiell produkt kan stjälas. En stol, en bil eller ett cirkustält. En materiell produkts värde är sammankopplat med dess relativa knapphet. Stolen är mer värd om bara jag har en. Med immateriella varor (texter, ljud, datorfiler etc) förhåller det sig annorlunda. De kan inte bli stulna. De kan bli kopierade och spridda, vilket innebär att produkten fortfarande finns kvar hos den ursprunglige ägaren. De är värdefulla just för att de är så enkelt reproducerbara.
Men reproducerbarheten hotar samtidigt att förstöra produktens privata karaktär. Därför gäller det, för ägarna, att på olika sätt begränsa spridningen, för att försvara privategendomen (vari rikedom och makt finns). Så, kunskap är en immateriell produkt. Kunskap "kopieras" och sprids.
I dag ser vi en privatisering av skolor, och en privatisering av kunskap. Är det är en begränsning i kunskapsspridandet vi ser? En gång tillgänglig för alla genom kommunala skolor, nu mer och mer begränsad till fri- och privatskolor där de rätta kontakerna, den rätta medvetenheten krävs för att få tillgång? Företag som Volvo har t.o.m eget gymnasium för att styra och kontrollera kunskapen.
Bloggat: skolan, skola, utbildning, kunskap, kunskapssyn, produktion, hegemoni, produktionsordning, skolpolitik, utbildningspolitik, samhälle
Ett skolsystem för divider
Detta kritiseras av progressiva pedagoger som menar att kunskapen skapas i samspelet mellan individ och omvärld. Men varken hinkfyllare eller progressiva pedagoger ifrågasätter individen. Dagens ordningskapande maktformer tenderar att skapa "divider" istället för individer, vilket skär sig något mot den uppfattning av kunskap och tänkande som vårt utbildningsystem grundats i.
Vi är inte längre subjekt, individer, skapade inifrån (Descartes). Vi är istället, återigen med Palmås ord, en summa divider som finns på olika ställen i världen, samtidigt. Enkelt uttryckt så är vi nätverk och identifieras via våra kopplingar däri.
Hur skapar vi ett skolsystem efter den här verkligeheten? Jag vill ju tro att det rhizom som jag pladdrat om flera gånger (1, 2, 3) kan spela en viktig roll. Återigen så spekulerar jag väldigt fritt och är mycket öppen för påpekanden.
* Den falska uppdelningen av teoretisk och praktisk kunskap har också sin grund här, i särskiljandet av kropp och själ.
Bloggat: skolan, skolan, utbildning, kunskap, samhälle, skolpolitik, utbildningspolitik, politik, kunskapssyn, Descartes, kontrollsamhälle, divid, individ, filosofi
Vilka individer skapas i kontrollsamhället?
I detta nya samhällliga paradigm är det inte nog med att individen alltid vet att dess handlingar kan vara övervakade, som i discplinsamhället, det är dessutom så att varje handling kan förutses. Fundera t.ex på varför vissa böcker dyker upp som förslag när du handlar på Bokus, eller varför Facebook visar reklam för just den varan på din just din profilsida. Det är ju ingen slump.
Karl Palmås har utvecklat resonemanget i sin fulla skönhet och funderar på om det är så att disciplinsamhället skapade den liberala individen medan kontrollsamhället istället får oss att känna att vi inte alls är individer utan snarare en samling divider (till skillnad från in-divid) som cirkulerar i samhället. Palmås skriver att
...vi börjar se att vårt handlande skapas semiotiskt, genom vilka vi känner eller vilka icke-mänskliga aktörer som har format oss - vad vi läst, var vi varit, vad vi konsumerat etc. - vi subjektivitetsskapande “plug-ins” som råkat hamna i våra huvuden. Vi börjar se att vi bara är resultat av sådana “smittor” av subjektiviteter - eller rättare sagt, vi börjar se att någon verkar kunna förutspå våra beteenden genom att se dessa mönster bättre än vi själva kan.
Det är intressant att tänka på om det finns en sådan utveckling inom skolan, är det faktiskt inte precis ovanstående som skolan försöker göra hela tiden med sin mätning, ranking, PISA-index etc? Jag tror att "divid"-tanken kan ge en del intressant input för oss som vill tänka på kunskap som kopplingar, kunskap som något som uppstår i mötet, användningen, kommunikationen.
Bloggat: skola, skolan, skolpolitik, samhälle, filosofi, politik, övervakning, övervakningssamhälle, panspektrocism, disciplinsamhälle
En liten fundering kring varför pojkar hamnar efter
Det har ändrats. Den industriella sektorns hegemoni har ersatts av den immateriella produktionsordningen som framställer immateriella varor, dvs kunskap, information, kommunikation, relationer eller emotionella reaktioner. Detta innebär att andra krav på arbetskraften. Är det så att kvinnor bättre svarar upp till de kraven? Inte av någon genetisk bestämd ordning, men av socialt strukturerade orsaker.
Om vi tittar tillbaka på de två senaste århundradena så är det männen som varit djupast involverade i den industriella arbets- och produktionsformen. Kvinnan har traditionellt varit mer involverad i hemmet, med "kvinnoarbete". Där finns det förvisso enformiga materiella sysslor, men "kvinnoarbetet" består också till stor del av produktion av affekter, relationer, kommunikation och samarbetsformer för barn, familj och omgivning. Kompetenser som stämmer rakt av med behoven i den nya postindustriella produktionsordningen.
Det här är inte så lite grovt tillyxat, men kanske finns det sociala kontruktioner som i större grad hämmar män och pojkar än kvinnor och flickor i övergången till en ny arbets- och produktionsordning?
Bloggat: skola, skolan, utbildning, utbildningspolitik, politik, skolpolitik, Antonio Negri, Michael Hardt, samhälle, multitiden, ekonomi, produktionsordning, produktionsform, könsroller
Specialisering och specialisering är inte samma sak
I sin essä Excellence as a guide to educational conversation skriver hon, och detta tycker jag är så bra och vackert att jag återger det ordagrant;
"The fear we’ve been discussing arises out of a perspective on specialization that is distorted. People who look at specialization this way see it as preparation for a particular occupation or narrow class of occupations. We do not have to define specialization that way...
...Children with mechanical interests would follow programs in which these interests would be allowed full play. Such a program need not be narrow in the vocational sense. Its graduates might go on to study as mechanics, artisans, engineers, airline pilots, or scientists. Nor need such a program be narrow intellectually. Its students could invent, construct, repair, and maintain machinery; investigate underlying principles if interest moves in this direction; visit museums of science and industry — and even contribute service to such institutions; explore mechanical art and the mechanics of music; read and write science fiction; engage in environmental politics; get involved in city planning. The list is endless.
At various points in such a program, some children would show interest in scientific principles of technology, and they would engage in the academic studies we associate with college. Others would show interest in making, repairing, using. Doors would close — at least temporarily — as these decisions are made. But other doors — doors to exciting, highly valued domains — would be wide open. One would choose a path because he had succeeded at something, not because he had failed at everything the institution values."
Särskilt sista meningen talar till mig. Men också ifrågasättandet av om alla verkligen behöver lära sig allt. Vad säger det oss som strävar efter jämlikhet?
Bloggat: skolan, skola, utbildning, specialisering, utbildningspolitik, skolpolitik, Nel Noddings, fördjupning, samhälle, politik, skoldebatt, pedagogik
Löprunda
Löprunda i barndomens sommarstugeområde. Stugor-utomhusdass-skog-vattenpistol-fotboll på ängen-kojbygge-aborrmete-bulldozers-vita villor-mexitegel-veranda-SUV-studsmatta XXL-swimmingpool-barbeque.
Man vill ju inte vara konservativ. Man måste hänga med i utvecklingens tempo. Jag sprang därifrån. Höjde tempot. Försök hänga med mig din jävel, tänkte jag.
Bloggat: löpning, nostalgi, barndom, utveckling
Problemet med för mycket valmöjligheter
Om vi skall låta varje kunskapande upplevelse och erfarenhet ha möjligheten att sväva ut i en oändlig mängd av riktningar så borde det finnas en betydande risk för att klassrummet blir ett oorganiserat virrvarr, ett kaos.
För det första borde man notera att detta "kaos" alltid är ett relativt begrepp. Kaos i förhållande till vad? I förhållande till det utifrån uppställda målet? Det är dessa mål för utbildningen som skapar "ordning" i klassrummet.
Det är här principen för självorganisering kommer in. Ta en titt på fågelflocken (ett självorganiserande fenomen) i den länkade Wiki-artikeln t.ex. Flockens själva organisering hindrar för mycket utsvävningar. Bredden, valmöjligheterna, är inte oändliga. Men förhoppningsvis fler än i ett skolsystem baserat på framtida mål bestämda uppifrån.
Bloggat: skolan, skola, utbildning, pedagogik, politik, skolpolitik, utbildningspolitik, samhälle, filosofi, Inna Semetsky, rhizom, fågelflock, kaos, komplexitetsteori, klassrum, kunskap, kunskapssyn, specialisering, skolsystem, självorganisering
Fördjupning ger breddning. Del 2.
Vårt skolsystem, med utifrån påtvingade mål, läroplaner, kursplaner etc är hämmande för kunskapen, om vi ser kunskapen som jag resonerade i del 1. Kunskapens rhizomatiska struktur riktas och stympas.
Skolsystemet är således hårt ”räfflat”. Det finns skarpa gränser, linjer och väggar i våra skolor. Både i praktiken och i teorin. Jämför bilden av ett rhizom nedan med skolan i Pink Floyds Another brick in the wall. Ett rhizom kan inte växa där utan kräver istället ett ”slätt” rum.
Kunskapen som ett komplext, självorganiserande, system innebär att det hela tiden finns många möjliga utvägar och invägar (I förra inlägget beskrev jag det som systemets "open-endedness"). I ett sådant system är frånvaron av ett utifrån bestämt mål centralt. Det finns ingen grand emperor som styr helt enkelt (exempel på andra komplexa, självorganiserande, system är t.ex. väder, kemiska processer och fågelflockar).
Med detta komplexa system följer då att istället för att stänga av och hägna in skall utbildningen borde utbildningen sträva efter att maximera valmöjligheterna för eleverna. Semetsky skriver att
”By defining specialisation in terms of self-organisation…I contend that specialisation presupposes the plurality and the variability of choices available for students to make.”
Eleverna bör alltså få pyssla med det de vill syssla med utifrån deras egna intressen och behov. Detta torde leda till ett sick-sackande genom rummet (tänk rhizomatiska lines of flight) istället för en rak vandring i smala korridorer riktade mot ett utifrån, ovanfrån beslutat mål. Jämför bilderna av ”rummen” ovan, det släta och det räfflade och fundera över vilket som i längden ger ”mest bredd”. Angående specialiseringen så handlar det alltså om vem som äger den.
Nå, jag överdriver för att exemplifiera här. Det finns en del kritik att rikta mot denna ansats, vilket också Inna Semetsky påpekar, jag återkommer till den i ytterligare ett inlägg inom kort.
Bloggat:skola, skolan, utbildning, utbildningspolitik, Inna Semetsky, skolpolitik, politik, skolsystem, skolsystemet, kunskap, kunskapssyn, epitemologi, rhizom, komplexitetsteori, filosofi, samhälle, pedagogik, elever, lärare
Fördjupning ger breddning. Del 1.
Det här är ett spekulativt inlägg, mer att se som en öppning för diskussion. Flera av begreppen är svåra och de kan säkerligen tolkas helt annorlunda än vad jag gjort här. Ifrågasätt gärna.
Det förra inlägget avslutades med påpekandet att tidigare specialisering ger ökad bredd i utbildning. Det låter givetvis konstigt, men jag skall i de två kommande inläggen försöka utveckla mitt resonemang något.
I detta, det första inlägget, skall jag försöka klargöra hur kunskapen manifesteras om vi ser den som ett komplext system med rhizomatisk karaktär. I nästa inlägg följer då mer tankar om hur tidigare specialisering kan svara för ökad bredd i utbildningen. Till hjälp har jag Inna Semetskys text Not by breadth alone: Imagining a Self-Organised Classroom (rekommenderas starkt!).
Om vi antar att kunskap har en rhizomatisk karaktär så kan skolsystemet ses som en maskin vari vårt rhizom styrs, eller riktas, mot specifika mål och meningar. Skolsystemet, med sina ämnesindelningar, schemaläggningar, krav på mätbara aktiviteter och utifrån pålagda mål stympar då vårt rhizom genom att hindra det fria växandet av kunskap. Eller rättare sagt, kunskap kan växa, men bara i förutbestämda riktningar.
Semetsky skriver att:
the interactions constituting a system’s dynamics act in a non-linear manner. Non-linearity—that is, the absence of a mechanistically direct causal connection between its many components—is the major qualitative feature of a complex system. In fact one and the same cause may lead to a multiplicity of effects. Conversely, a single effect may be produced by diverse causes.
I uppfattningen av kunskapen som ett rhizom ligger också uppfattningen om kunskap som ett komplext system, som Semetsky beskriver ovan. Här är just icke-linjäriteten central. Dvs kunskapen har ingen början och inget slut, det existerar ingen klarlagd orsak-verkan i kunskapandet och mellan dess olika aspekter.
Det allra viktigaste att betona är det komplexa systemets ”open-endedness”. Alltså, det finns alltid ett antal olika utvägar, eller flyktlinjer varifrån nya rhizomatiska skott skjuter ut. Det finns ingen klar, förutbestämd, riktning och inget mål för kunskapen. Det är själva växandet som är centralt. Eller med Semetskys ord:
From the perspective of complexity, Deleuzes notion of becoming may be reconceptualised as a process-structure constituting a heterogeneous system of multiple intersecting, what he calls rhizomatic lines.
Vidare:
A [rhizomatic] line of flight is a line of becoming that brings the system to yet another level of complexity by virtue of the new knowledge, new concepts, new meanings.
En ny rhizomatisk “line of flight” motsvarar alltså tillförsel av energi/materia till det komplexa systemet (kunskapen, för att vara tydlig), och/eller en ny koppling mellan systemet och dess utsida (omvärlden).
Med de här begreppen skall jag, med Semetskys goda hjälp, försöka närma mig skolans praktiska utformning. Fortsättning följer.
Bloggat: skola, skolan, utbildning, utbildningspolitik, skolpolitik, politik, rhizom, komplexitetsteori, samhälle, fördjupning, specialisering, breddning, Inna Semetsky, Semetsky, skolsystem, filosofi, Deleuze
